Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - A. Kolmodin: Förbindelsen mellan missionsarbarne och församlingen i hemlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paulus satte visserligen sin ära uti att förkunna
evangelium utan att af församlingen fordra ett sådant stöd.
Förhållandena voro sådana, att han genom sitt yrke själf kunde
förtjäna sitt bröd, och han ansåg detta nödvändigt för att kunna
förekomma och oskadliggöra angrepp från deras sida, som
genom att misstänkliggöra hans afsikter sökte väcka misstro till
hans förkunnelse. Men klart häfdade han: »Herren har
förordnat, att de, som förkunna evangelium, skola lefva af
evangelium.» (1 Kor. 9: 14). På de flesta nutida missionsfält är
icke situationen sådan, att missionsarbetarne genom sina egna
händers arbete kunna själfva förtjäna sitt uppehälle.
Missionsförsamlingen bör då betrakta det icke blott som en plikt utan
som en nåd (2 Kor. 8: 4) att för detta ändamål offra timliga
gåfvor, och missionärerna böra glädja sig öfver dessa
församlingens gåfvor, liksom Paulus fröjdades öfver
Filipperförsamlingens såsom »en ljuf vällukt, ett täckeligt offer» och bedja,
att Grud efter sin rikedom måtte fylla alla hennes behof i
härlighet i Kristus Jesus (Fil. 4: 18 f.).
Hittills har jag talat om de gåfvor, som församlingen, på
grund af sin ställning till missionsarbetarne, har att gifva dem.
Men det finnes äfven ett gifvande från missionsarbetarnes sida
till församlingen. Nu ock några ord därom.
Skall församlingen kunna gifva på sätt som här är nämndt, så
måste hon grundligt känna förhållandena på missionsfältet. Denna
kännedom är en missionsarbetarnes gåfva till församlingen.
Då Paulus och Barnabas kommo tillbaka från den första
missionsresan, heter det, att de kallade församlingen tillhopa
och berättade, »huru stora ting Gud gjort med dem och huru
han upplåtit trons dörr för hedningarne» (Apg. 14: 27). På
liknande sätt förmedla ju ock våra missionärer sådan
kännedom, då de äro på besök i hemlandet, genom sina muntliga
meddelanden och då de äro i verksamhet på missionsfälten
genom sina rapporter och skrifvelser. Det gäller att i dem
klarlägga situationen, sådan den verkligen är i inre och yttre måtto,
att ur arbetets erfarenheter draga fram icke blott de
uppmuntrande utan äfven de nedslående och framlägga de särskilda
anledningarna till både glädje och bekymmer. De böra icke
ens draga i betänkande att blotta sitt eget inre och dess kraf,
om icke offentligen, så i skrifvelser till direktorn och andra
personligen förtrogna lemmar i församlingen.
På detta sätt är det, missionsfältet och arbetarne ge åt
församlingen den kännedom, hon behöfver, och för
församlingen blir det så möjligt att förmedla just det gifvande, som de
i hvarje särskildt fall ha af nöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
