Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
22 J. WALLES
sätt, att kompositionen i Genesis var så planmässig, att
hypotesen om en mängd tillfälligt hopkomna fragment vore
omöjlig. För öfrigt vände sig Ewald äfven mot urkundhypotesen
och häfdade att författaren blott vore en, ehuru han ej ville
påstå att denne vore Moses. Genom Ewald fästes nu i alla
händelser uppmärksamheten på den enhetliga planen i Genesis,
en iakttagelse som i sig visserligen var något mycket enkelt
och närliggande, men som man på många håll nästan glömt
för den andra sidan af saken, nämligen att hela Pentatevken
innehöll allehanda ojämnheter och motsägelser eller hade en
fragmentarisk karaktär. Detta sista kunde hvarken Ewald eller
någon annan bortförklara, och så blef det nu ett problem att
undersöka, hvarifrån den i trots häraf förefintliga enhetligheten
eller planen kommit.
Med hänsyn till detta problem skref Gramberg 1828 en
bok om Genesis’ källor, i hvilken han sluter sig till
urkundhypotesen, i det han antar två hufvudkällor, Elohisten och
Jahvisten. Medan alltså hoparbetandet af dessa två förklarar
ojämnheter och motsägelser, så beror enligt G. enhetligheten
på redaktören, som så djupt ingripit i sina källor, att han kan
anses som den egentlige författaren. På samma ståndpunkt
ställde sig Stähelin i »Kritische Untersuchung über die
Genesis» 1830.
Stähelins skrift recenserades af Ewald i tidskriften
»Studien und Kritiken» 1831, och denna recension blef af stor
betydelse. Ewald hade sedan 1823 mognat i sin uppfattning, och
särskildt hade Grambergs skrift väckt tankar hos honom. Han
begagnade nu tillfället att framlägga sin nuvarande åskådning
om Pentatevkens komposition, och det är då två följdrika idéer
som han häfdar, nämligen: 1) på samma gång som han
sluter sig till urkundshypotesen, låter han planmässigheten i
Moseböckerna bero, icke på redaktören (kompilatorn) utan på
den ena af källskrifterna. Han menar, att Elohisten blifvit
lagd till grund för hela framställningen, och att redaktören
sönderstyckat den Jahvistiska skriften och infogat den här och
där i Elohistens berättelse; 2) källsöndringen utsträckes till
hela Pentatevken och Josuas bok, i det Ewald framhåller hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
