Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD LÄR KLOSTERMANN OM PENTATEVKEN ? 25
vissa ställen. — Hvardera af dessa källor innehåller i sin ord-
ning olika slags stoff. Särskildt gäller detta om P, i hvars
lagsamlingar man funnit en särskild korpus, Lev. 17—26, som
efter Klostermann nu allmänt kallas för Helighetslagen (hos
Kuenen P1 emedan den utgör den äldsta delen af P).
De mest framstående af de forskare, som under den första
tiden slöto sig till Hupfeld voro Abraham Kuenen, Eberhard
Schrader, Theodor Nöldeke, August Dillmann, Julius Wellhau-
sen. Äfven Klostermann slöt sig till urkundhypotesen men
afvek i fråga om grundskriften (se nedan).
Genom dessa och deras yngre efterföljare hafva de olika
källornas egendomligheter allt grundligare studerats, så att en
mängd märken samlats utom den först iakttagna växlingen
af gudsnamnen, som gaf uppslaget till källsöndringen, och som,
enligt det sagda, icke heller räcker till som skiljemärke längre
än till Exodus 3.
Den Reuss-Grafska teorien, som efter Hupfelds tid kom-
mit till herravälde, innebär icke någon opposition mot dennes
källsöndring utan den har accepterat densamma. Men väl rik-
tar den sig mot den sedan komplementhypotesens tid nedärfda
hypotesen att »grundskriften» skulle vara Pentatevkens äldsta
källa; denna göres tvärtom till den yngsta. Detta har möjlig-
gjorts genom ett märkligt sammanträffande mellan »realkriti-
ken» och den litterära kritiken.
De Wettes realkritik hade blifvit fortsatt med eller utan
förbindelse med den rent litterära källanalysen, men till sin
art var den ju oberoende af denna. År 1834 uttalade Edvard
Reuss i föreläsningar den uppfattningen, att lagsamlingarne i
Pentatevkens mellersta böcker af sakliga skäl vore yngre än
profeterna, och 1835 utvecklade George och Vatke i skrifter
med en egendomlig Hegeliansk bevisförening den öfvertygelsen,
att dessa lagar kommit till först i exilen eller senare. Men
tills vidare blefvo dessa röster icke hörda eller åtlydda. Efter
mer än 30 år upptog en lärjunge till Reuss, nämligen Karl
Heinrich Graf, sin lärares tanke och utvecklade den på ett
öfvertygande sätt i sitt arbete »Die geschichtlichen Bucher
des Alten Testaments» 1866. Den fasta utgångspunkten för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
