Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖFVERSIKT AF DEN RELIGIÖSA UTVECKLINGEN 59
förut finnes inneboende i lärjungens själ. Den är en god
lärare, som kan det; och ingen blott mänsklig lärare kan göra
mer för sin lärjunge, menar Sokrates. Lärarens auktoritet
skall sålunda endast bestå däruti, att han i rätt ordning fram-
tager hvad som ännu ligger jungfruligt outveckladt i lärjungens
intelligens. Hans auktoritet är som en jordmoders i förhål-
lande till barnaföderskan. När han säges föra lärjungen in i
sanningen, så betyder det ingenting mer, än att han lär honom
erinra sig hvad han redan har i sitt inre af sanningens rike-
dom. Läraren går visserligen enligt hellenisk åskådning idéns
ärenden, men i den bemärkelse, som greken fattar idén, är
dess innehåll alltid blott mänskligt.
Hellas representant har, som Kierkegaard här finner, sin
blick stadigt riktad på det, som alla kunna finna vara klart
och otvetydigt. Han framträder som det allmänt mänskligas
representant, hvilken alltså icke vill eller kan gå utöfver måt-
tet för det för alla intellektuellt harmoniska.
Men nu rycker också Kierkegaard fram med förutsätt-
ningarna för kristendomens tänkesätt och anspråk. Antag,
menar han, att människan har en kallelse till någonting
utomordentligt, som icke ligger inom den sfär, där flertalet
människor nu befinner sig; ja antag, att denna sfär betecknar
någonting mot det högre ideala stridande, alltså någonting
osant eller syndigt. — Ack, förutsätter man någonting så-
dant, måste Sokrates då svara, så är min och Hellas stånd-
punkt prisgifven. — En sådan förutsättning, måste vidare
Sokrates tillägga, gör man emellertid icke, om man ej syftar
på en åskådning om gudomliga och mänskliga ting, som är
alltigenom ogrekisk.
Här fick Kierkegaard alltså en skarp motsättning angif-
ven. Det, som kristendomen ville gifva, visade sig här ligga
öfver den gräns, som han så skickligt och klart låtit Sokrates
uppdraga för den hellenska intellektualismen. Kristendomen
förutsatte ett osanningens tillstånd, ur hvilket förlossning
skulle ske; och den kräfde därför en afgörelse för något, som
icke utan vidare låg i människans besittning. Och förden-
skull antog den en gudomlig uppenbarelse i tiden, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
