Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 N. J. GÖRANSSON
sin religionsfilosofi samt i sina i Kristiania hösten 1867 hållna
föreläsningar, utgifna under titeln »Hindringer og Betingelser
for det aandelige Liv i Nutiden», företrädt den ståndpunkt,
som omedelbart framgick ur Kierkegaards egen insats, näm-
ligen att de båda motsatserna äro absolut oensartade. De
flesta af nutidens religionsforskare, bland andra teologerna af
den s. k. ritschlska skolan, stå också fortfarande på ungefär
den ståndpunkten. Rasmus Melsens mest kände motståndare i
det nu berörda problemet var biskop Hans Martensen. Denne
ställde sig emellertid obetingadt på en äldre ståndpunkt, och
ehuru han intresserade sig för att nå ett resultat, hvartill den
nyaste utvecklingen tenderar, blef därför hans inlägg i frågan
temligen betydelselös. Författaren till »Gennem Modssetninger»
omtalar icke den strid som jag nu antydt; och det torde
verkligen kunna betecknas som en brist i hans framställning.
Emellertid söker han själf direkt nå en ståndpunkt, som griper
djupare in i frågan än de nyss nämnde författarna. Hans fram-
ställning, så intressant den än är, kan jag dock ej lof orda för
någon större klarhet. Jag förbigår, att han tyckes vänta på
ett nytt kunskapsorgan, som skulle liksom framfödas af den
nyaste tidens djupare forskningar. Däremot fäster jag mera
vikt vid, att han gör uppmärksam på ett i sakens natur liggande
framåtskridande i det andliga arbetet från hvardera af de
nämnda motsatserna, och att detta framåtskridande pekar på
en gemensam punkt, d. v. s. lofvar att konvergera på ett djupr
dit utvecklingen ännu ej nått. Denna tanke är i sig själf klar
och äfven löftesrik. Jag har själf i min »Undersökning af
religionen» företrädt densamma och vill därför här i största
korthet på mitt sätt återgifva honom.
Om vi då först utgå från intresset för vetenskaplig san-
ning, så se vi strax, att känsloperioden hade en utomordentlig
betydelse för detsammas fördjupande. Romantiken betonade
ju här idealet, nämligen så tillvida, som den energiskt kräfder
att den vetenskapliga sanningen skulle vinna fullständig gen-
klang hos den forskande anden. Sanningskriteriet var det inre
ljuset. Äfven Hegel var, sedd från denna synpunkt, roman-
tikens son. Visserligen representerade han vetenskapsidealets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
