Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 J. WALLINDEB
Sofistik, epikureism, renässans, romantik äro gamla gestalt-
ningar af denna lifsform, men den är framför allt en nutids-
företeelse. Målet: lifvets glada bejakande och individuali-
tetens utveckling till full klarhet är här alldeles riktigt fattadt,
men medlen äro otillräckliga och vägarna missledande. Den
frihet, som här postuleras, är blott en frihet i föreställningen;
lika väl kunde en i luften kastad sten mena sig fri från tyngd-
lagens påverkan.
»Till en äkta individualitet hör en inre enhet, och att ut-
forska och genomdrifva den är... ett verk af andligt arbete».
Härpå erbjuda sådana individualiter som Luther, Kant, Goethe
talande exempel. All kraft utvecklar sig i kamp med yttre
och inre motstånd. Ett faktum är, att kristendomen afslöjat
oändliga förvecklingar hos människan och i världen, att den
upptagit lidandet i lifvets medelpunkt. .. därmed har lifvet icke
blifvit lättare, tvärt om, men i stället större, djupare, rörligare
i sitt inre. Att bjuda en mänsklighet, som en gång fått göra
dessa erfarenheter, att blott låta krafterna muntert spela och
att gladt njuta lifvet är ej klokare än att råda en af allvar-
samma erfarenheter pröfvad människa att kasta sådant ifrån
sig och återgå till sin barndoms lekar. Konstens verkliga
stormän hafva ej heller någonsin gjort sig skyldiga till sådant.
»En skapande konstnär af första rangen har aldrig hyllat en
estetisk världsåskådning».
Det gamla och det nya, idealism och materialism, hafva
nu kommit i en väldig konflikt. Det kan inte nekas, att den
omedelbara yttre och inre tillvaron för nutiden blifvit af mycket
större betydelse än förr; men det har den blifvit genom andligt
arbete. Vänder sig nu tiden mot det andliga arbetet såsom
sådant, så förstör den förutsättningarna för sitt eget värde.
Mera djuptänkta och fria andar, som inse, att det just går
så till, känna därför gärna en obetvinglig böjelse för att vända
sig till det gamla, i samma mån mera som det nya framträder
med pockande suffisance och tryckande dogmatism. Men däraf
följer ännu icke, att man kan utan vidare upptaga det gamla
i den gestalt det föreligger. Här råder en andlig nöd och strid,
L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
