Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 J. WALLINDER
nande helhet. »Hvad helst mänsklig kraft tillkämpat sig, så
skall det bevaras, förenas och användas till att höja det när-
varande.» Så manifesterar sig i historien ett under alla för-
ändringar tiden öfverlägset andligt lif. Mänsklighetens upp-
gift är icke blott att tillkämpa sig det och det af lifvet, utan
att tillkämpa sig det äkta lifvet själft, d. ä. att tillkämpa sig,
att vinna sig själf och därmed höja vår tillvaro till något mer
än mänskligt. Mindre är icke uppgiften.
Äfven vår splittrade samhällsuppfattning ställer alldeles
för låga kraf på samhällsutvecklingen, för att den skulle kunna
hjälpa fram det nya lifvet. Ofvanom samhällets mångahanda
måste man taga fasta på en i oss anlagd gemensam sanning.
Det är historiens »bärande idéer», som i första rummet äro af
osynligt slag, men icke desto mindre måste kunna någonstädes
samla sig till påtaglig verkan, ty historia och samhälle äro i
alla fall oumbärliga underlag för lifvets utveckling.
Denna utveckling sker genom vändningen till arbetet och
arbetets fattande som ett själsförlopp. »Ett arbete i stor stil
karaktäriseras just däraf, att det ända in i sina enskildheter
utföres från helhetens ståndpunkt», och att dess egendomlig-
heter ofelbart nå tillbaka till de enklaste elementen. I den
mån arbetet icke fyller detta mått, ådagalägger det ett lif,
som intet annat är än en äflan att fånga in lif, men ingen
alstring af lif.
Hos den klassiska forntiden tog lifsenheten gestalt af for-
mens framhäfvande och satte lifsharmonien som sitt ideal. Det
höjde betydligt lifsnivån, men principen visade sig omsider icke
vara allmängiltig. Mot den på detta plan uppkomna väsens-
tomheten reagerade kristendomen, dock utan att skapa ett ut-
gestaltadt lifssystem i den filosofiska mening, det här är fråga
om. Därmed grep sig först upplysningstiden an. I motsats
mot lifsharmonien sätter den lifsenergien, kraftens omätliga
stegring, Men här har det visat sig, att arbete och själ gå i
sär: arbetet blir någonting mekaniskt, och själen förlorar sig
med sina skiftande stämningar i formlöshet. Detta drifver oss
att i förgrunden ställa fram själsproblemet, som i de äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
