Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 LITTERATURANMÄLAN
kyrkan den evangeliiharmoni, som Tatianus, Justini lärjunge,
omkring 170 sammanställde, den s. k. Diatesseron. Denna hade
åter undanträngt de ursprungliga evangelierna, som säkerligen
redan på 100-talet öfversatts till syriska.
Af denna gammalsyriska öfversättning är Curetonianus en
öfversedd och förbättrad upplaga. Om Diatesseron är äldre än
de enskilda evangeliernas öfversättning eller icke, därom äro
meningarna delade. Knopf anser det första sannolikast. Men
Diatesseron känna vi endast mycket ofullständigt ur Efraim
Syrerns kommentar, som vi åter endast i armenisk öfversätt-
ning ha i behåll, genom Aphraates’ evangelii citat och en arabisk
evangelieharmoni. Alla de gammalsyriska öfversättningarna
aflägga nu vittnesbörd till förmån för den västerländska texten.
Inom den syriska kyrkan blef denna dock undanträngd af Pe-
schitta, som vi ha i behåll i goda handskrifter från 500-talet.
Då man länge betraktat denna såsom »drottningen bland öfver-
sättningar», har den för den nytestamentliga textkritiken haft
den största betydelse. Men den har en afgjordt antiokensk
typ — Burkitt har ock uppvisat, att Efraim Syrern (f 378) icke
användt den. Den har sannolikt uppstått först i början af 400-
talet, och öfversättaren är sannolikt Rabbulas, som var biskop
i Edessa mellan 411 och 435. Genom denna var det som
Diatesseron så småningom undanträngdes. Inom den syriska
kyrkan aflägga emellertid, som nämndt, alla de gammalsyriska
öfversättningarna: Syr.-Sinaiticus, Curetonianus och Tatianus’
vittnesbörd för den västerländska texttypen.
Detsamma gäller den gammallatinska öfversättningen. Hie-
ronymus meddelade i ett bref till Damasus 383, att recensio-
nerna då voro nästan lika många som codices (»tot sunt exem-
plaria pene quot codices») och Augustinus talar om de latin-
ska öfversättningarna såsom oräkneliga (»latinorum interpretum
infinita varietas»). Den senare forskningen har gjort sannolikt,
att dessa många gammallatinska öfversättningar icke uppstått
oberoende af hvarandra. Vi hafva i behåll af dem omkring 40
handskrifter: 20 evangelietexter, 9 innehållande Apostlagärnin-
garna och Pauli bref; 5 de katolska brefven och 3 Uppen-
barelseboken. Man kan skilja dem i en afrikansk och euro-
peisk grupp. Af den förra är Cod. k. (Bobbiensis) i Turin och
e. (Palatinus) i Wien och af den senare Cod. a. (Vercellensis),
b. (Veronensis) och f. (Brixianus) de viktigaste. Den ur-
sprungliga formen för den gammallatinska öfversättningen är
svår att återställa, då handskrifterna äro fragmentariska och
mycket afvikande från hvarandra. Ovisst är ock, om man verk-
ligen har att föra dem tillbaka till två ursprungliga gestalt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
