Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 LITTERATURANMÄLAN
tänker han sig vara af samma art öfver hela universum och
spridas i och med mikroskopiska lifsfrön från himlakropp till
himlakropp bl. a. i kraft af strålningstrycket. Detta lif, säger
han, har alltid funnits till och skall alltid finnas till, likasom
materien och energien alltid funnits och alltid skola finnas till.
Att säga, att tiden alltid funnits till, vore ett tankens på-stället-
marsch i en återvändsgrund, men det går ju an att uttrycka
saken så, att tiden saknar både början och slut. Klart är nogr
att om den saknar det ena, saknar den också det andra. Och
vi vilja icke disputera med vår förf. om detta slags oändlighet
och evighet. Blott det må framhållas, att denna evighet i
naturalistisk bemärkelse är något helt annat än evighet i meta-
fysisk mening. Den senare är i själfva verket utan tidsutsträck-
ning, det tidlösa nuet, och den förra är den symboliska form
för den senare, hvarunder den tidsbestämda människan måste
tänka sig den metafysiska evigheten.
En recensent har kallat detta arbete »en hela folkets egen-
dom, en nationalgåfva från en stor man till hans fosterland».
Det är visst sant, men nog behöfver det förstås rätt för att
icke bli en vilseledande fras. Boken är icke folklig, i mening
af att ungefär hvem som helst kan läsa och förstå den. Från
den skolade naturvetenskapsmannens ståndpunkt är den klart
och lätt skrifven, men för en annan människa är den, i likhet
med den äldre systerboken, en mycket svår bok, som ganska
få människor inom Sveriges landamären kunna läsa med någon
högre grad af verklig behållning. Boken är en stor vetenskaps-
mans gåfva till den svenska kulturen och därmed till folket.
Och får man betrakta den lysande afsättningen i 4 upplagor
som en folklig hyllning och ekonomisk handräckning åt veten-
skapen, så föreligger här ett vackert och glädjande förhållande.
Men tänker man sig, att Arrhenius bok eller böcker blifvit
förstådda af lika många eller ens tillnärmelsevis lika många,
som hafva läst (eller köpt?) dem, så torde man grymt misstaga
sig. Det drifves allt mycken humbug med de stora namnen
här isvärlden.
Ännu en sak. Förf. säger i sitt företal: . . . »däremot
kunna vi — åtminstone naturforskarne — med allt skäl påstå,
att vi lefva i den bästa af tider». Just så. Vi lefva i natur-
forskningens gyllene tid och — vi svenskar — i naturforsk-
ningens förlofvade land. Under sådana förhållanden är det
ganska farligt att våga ett inlägg mot ett omoget och fördoms-
fullt sätt att följa med på släp i naturforskningens segerfärd.
Just i en tid som denna ligger faran nära att vilja göra all
vetenskap till naturvetenskap, all verklighet till natur och så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
