Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBELKOMMISSIONENS PKOFÖFVERSÄTTNING AF NYA TESTAMENTET 177
texten kan låta läsaren få en liten aning om hvad den använda
allegorien egentligen vill. Med den af BK. gifna öfversättningen
får man ingen föreställning om, att här föreligger något mer
än bilden af solens ljus, som lyser den vandrande under dagens
tolf timmar, men om natten lämnar honom i mörker, så att en
vandring då ändas med att han stöter sig. Men grundt, inne-
håller ett uttryck, som, ifall det noggrant återgifves, åtmin-
stone kan låta läsaren få en liten föreställning om hvad Jesus
ville med sitt allegoriska tal.
Sammanhanget på stället är detta: Jesus har nyss fått veta,
att Lasarus låg sjuk, och efter denna underrättelse stannade han
ännu två dagar kvar på platsen, där han nu befann sig öster
om Jordan (10: 40). Detta två dagar långa dröjsmål, som måste
förefalla underligt, i betraktande af den kärlek han hyste till
vännerna i Betania, får sin förklaring af hela Jesu sätt att handla,
först sedan han lärt känna hvad Fadern ville att han skulle tala
och göra. De två dagarna betydde en ihärdig bön till Fadern
för att få veta hans vilja, efter deras förlopp har han fått svaret
på sin bön. Och det är detta som samtalet v. 7—16 ådaga-
lägger. Vi kunna ej bättre skildra situationen än Zahn, hvars
ord vi därför återgifva. Af Jesu ord i v. 7 (»Låtom oss gå
tillbaka till Judeen» och lärjungarnas hänvisning till att judarna
där nyss velat döda honom), inser man, säger Z., »att den
fråga, på hvilken Jesus under de två väntedagarna sökt svar,
icke blott gällde Lasarus, utan ock hade afseende därpå, om det
redan nu vore tid att begifva sig i närheten af Jerusalem, där
hans öde skulle fullbordas. Hade han redan sedan månader
tillbaka uppfattat den kommande påsken såsom sin stund
(7: 8), så kunde en resa dit nu, flera veckor, kanhända 1—3 må-
nader, före denna fest förefalla såsom för tidig. Om han under tiden
blifvit viss därom, att han finge och borde resa till Betania, så
var därmed icke förbunden något beriktigande af den förra
insikten med hänsyn till tidpunkten för hans död, utan han vet
nu, att han kan resa till Betania, ehuru hans stund ännu icke
är kommen. Han vet detta i den tro, som redan så många
gånger visat sig vara sann, och som han nu genom en liknelse
(v. 9, 10) betygar för sina lärjungar, hvilka mena sig böra varna
honom för ett besök i Judeen genom en erinran om den lifsfara,
för hvilken han nyss hade varit utsatt i Jerusalem. Emedan
han vet, att hans stund ännu icke har kommit, den af Gud
bestämda tiden för hans jordelif ännu icke har gått till ända,
därför behöfver han icke och behöfva hans lärjungar icke frukta,
att en olyckshändelse genom en slump skall kunna rycka ho-
nom bort eller mänsklig ondska göra slut på hans lif och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
