Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 LITTEKATURANMÄL AN
som skönjas i israeliternas och babyloniernas dödsrikesbilder,
medger förf. dock, att israeliternas Scheölföreställning utgestal-
tats efter babyloniska mönster. Frågan till hvilken tidpunkt
Scheölföreställningens uppkomst bör förläggas, beröres endast
i förbigående (sid. 32 o. 43, noten). Enligt förf:ns tanke kan
endast så mycket sägas med bestämdhet, att den går tillbaka
till Israels äldsta kananeiska period.
I det andra kapitlet (sid. 45—86) gifves en ingående fram-
ställning af israeliternas antropologiska föreställningar. De
primitiva folkens tro på en ande-själ — ett eteriskt, luft-
artadt väsen, som döljes i människans kropp utan att vara
oupplösligt förenadt med den, har icke någon motsvarighet hos
israeliterna. Deras »nefesch» ar själfva lifssubstansen i män-
niskan. Den är icke lik grekernas psyke, en dubbelgångare i män-
skans inre, som äger förmåga ett lösgöra sig ur kroppens hölje
och i döden fullständigt frigöres till en fortsatt existens för sig.
Nefesch är oupplösligt förbunden med kroppen (basar), utgörande
lifvets karaktäristicum, och upphör med döden att existera.
»Ruach» åter, som enligt israeliternas föreställning jämte nefesch
och basar utgör människans väsen, är den allmänna lifskraft,
ur hvilken nefesch öser för sin existens. Då nefesch upp-
löses i döden, återgår den bakom liggande kraften till sin
urkälla. »Ruach vänder tillbaka till Gud, som gifvit den»
(Pred. 12, 7). Sålunda synes den logiska konsekvensen af
den antropologi, som möter »oss i G T. leda till en upp-
fattning af döden som för människan all tillvaros gräns,
bortom hvilken vidtager det rena intet.» Icke desto mindre
fortlefde hos israeliterna tron på en fortvaro för individen
efter döden. Denna motsägelse har man sökt förklara genom
antagandet, att tron på dödsandar vid grafven och skugg-
gestalter i Scheöl vore en lämning af en primitivare åskåd-
ning, medan den ofvan skildrade antropologin vore upp-
kommen inom den rena jahvismen. Förf. godkänner icke
denna åsikt, framhållande, att nefeseh-föreställningen i G. T.
är alltigenom enhetlig, och anser att problemet kan lösas på
psykologisk väg: tron på en fortsatt tillvaro kunde »lefva sitt
eget lif bredvid en sådan antropologi som israeliternas, därför
att den tillhör det primitiva kulturstadiet som en instinktiv
känsla af det omöjliga i att individen i döden tillintetgör es.»
Det följande kapitlet är ägnadt åt israeliternas sorgebruk
(sid. 87—141). Vid besvarandet af frågan, huru dessa bruk,
hvilka grunda sig på en uråldrig sedvänja, skola tydas, fram-
hålles med rätta, »att i historisk tid så långt våra äldsta källor
räcka, endast den uppfattningen, som i de olika riterna ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
