Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 GUSTAF AULÉN
vera den ganska nära släktskap, i hvilken Seeberg med afseende
på kristologien i inskränkt bemärkelse står till teologer sådana
som Julius Kaftan och H. Schultz, samt med afseende på läran
om Kristi verk till von Hofmann, Bitschl och Schleiermacher.
I förbigående må endast antecknas, att själfva hufvudtanken i
Seebergs egentliga kristologi är denna: Guds viljan har utge-
staltat människan Jesus till sitt organ och till ett klart, bestämdt
uttryck för sitt väsen. »Allt kommer för oss an därpå, att
människan Jesu person förenade sig med den personlige Guden
och att därigenom människan Jesus blef vår Herre.» »Den
eviga kärleksenergien uppfyllde Jesu mänskliga själ. Detta är
Kristi gudom.» [Grundw. sid. 113.] I fråga om Kristi verk
framhåller Seeberg framför allt, att Kristus såsom det fullkom-
liga organet för Guds vilja uppenbarar Gud för oss, att vi i
Kristus lära känna Guds väsen. Men Jesu verk betyder icke
blott en inverkan på oss utan också en inverkan på Gud. Jesus
har ställt fram den rena mänskligheten inför honom, något som
särskildt bepröfvats på korset. Dock får icke saken tänkas så,
att Gud förändrats genom Jesu försoningsverk, utan så att Gud
genom Jesus ändrar det förhållande, som består mellan honom
och mänskligheten. [Jfr Schian, a. a. sid. 101—110.] För-
bindelselinjerna mellan Seeberg och de nämnda teologerna äro
icke så synnerligen svåra att draga — isynnerhet för den som
ser mera på innehållet än på formlerna.
Går man öfver till den andra gruppen af de kristologiska
utsagorna, så ligger det i sakens natur, att det här skall vara
vanskligare – men förvisso icke omöjligt — att genomföra ett
centralt organiskt betraktelsesätt af trossatserna, och att därför
bristande konsekvens lättare skall märkas här. Jag stannar
inför de inom det »moderna positiva» lägret i allmänhet lifligt
omdebatterade utsagorna om Jesu öfvernaturliga aflelse och
kroppsliga uppståndelse. Den moderna positiva teologien vill
ju uppställa som en hufvudprincip: ingen yttre auktoritet. En
nödvändig följdsats häraf blef då, såsom redan påpekats, att
blott sådana satser kunna göra anspråk på att kallas trossatser,
som stå i organiskt sammanhang med trons centrum. Det är
då gifvet, att när sådana satser som de nyss nämnda skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
