Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BOK OM FÖRSONINGEN 357
liga, substansen, samt judendomens tro på det stora nya, som
den lefvande Guden kan och skall skapa, hvarigenom hela till-
varon får liksom karaktären af ett drama, må väl anses vara
i religiös mening träffande, men man får å andra sidan ej
förgäta, att äfven hellenismen företer en stark prägel af verk-
samhet, då däremot ett resultatlöst arbete hålles för den största
olycka (så straffen i underjorden), under det att det israe-
litiska skaplynnet i mycket färgades af ett orientaliskt försjun-
kande i hvila; i alla händelser är Israels lefvande och religiösa
uppfattning af den egna historien ett mäktigt drag, där striden
mellan viljemakter träder i stället för kämpande tanke åskåd-
ningar. Tanken på ett historiens mål, allt klarare uppfattadt
af profetismen, står härmed i nära samband, och ju mer de
nationella skickelsernas gåtor löstes af kännedomen om och
gemenskapen med den lefvande Guden, dess mer trädde de
praktiska, lifsviktiga problemen i förgrunden, frågorna om rätt-
färdigheten och dess lön, om lif efter döden, om den stora
domskatastrofen, som alltmer förlägges till tidens slut, då en
rättfärdiggörelse af den fromme i forensisk mening skulle ifrå-
gakomma (s. 13). Från denna föreställningskrets har Paulus
hämtat sitt så ofta använda »rättfärdiggöras», hvilket alltså
måste beteckna något objektivt, en handling af den lefvande
Guden, som blir något för den enskilde lika genomgripande i
det närvarande som den stora domshandlingen för hela mänsk-
ligheten. Och det nya svar, som aposteln gifver på den förut
knappt till hälften besvarade frågan, grundar sig lika afgjordt
på en gudsgärning, som hela tankekretsen om rättfärdiggörel-
sen förut i Israel rört sig om sådana. Guds mening i folkets
skickelser hade man sökt och velat läsa, befrielsen ur Egyp-
ten, dagen vid Röda hafvet, mången underbar hjälp i det föl-
jande, återkomsten från exilen — allt detta vittnade för Israel
om att Gud utkorat sitt folk, men så kom den efterexiliska
ringheten med nöd och mörker, och hur skulle man förstå den?
Frågetecknet blir nu större än någonsin förr, väntan efter den
nya gudsgärningen, som skulle kasta ett härligt ljus äfven
öfver den senare historien, alltmer orolig. Nu kommer Pauli
svar — den stora befrielsegärningen ligger i Jesu död och
uppståndelse. Sant påpekar förf. (s. 18), hur vi i våra intel-
lektuella tankevanor hafva svårt att fatta just detta faktiska
såsom det hufvudsakliga i den apostoliska förkunnelsen, då vi
snarare vänta nya läror eller meddelanden i ord än nya gär-
ningar, men just till att se gudsgärningar var ju Israels folk
predisponeradt. Och Paulus tolkade också denna gärning,
nämligen som en Guds utkorelsgärning ej längre för en natio-
nell enhet, utan för den enskilda människan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
