Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BOK OM FÖRSONINGEN 359
Man har stundom beskyllt den för rabbinism och jämfört den
med uttalanden hos den s. k. fjärde Esra, som äfven urgerat
syndens sammanhang, lagens förbannelse, dilemmat mellan lag
(sträng vedergällningsrätt) och nåd. Förf.; som här kommer
in på frågan om rättfärdighet och nåd, är själf medveten om
en viss ensidighet, då han fattar rättfärdigheten uteslutande
som vedergällande. Och jag kan väl säga, att det varit önsk-
värdt, om förf. haft tillfälle att här äfven framhålla den från
en annan, mer allmän synpunkt. Här påminnes om begreppen
rättfärdighet och nåd i profetismen, där Hesekiel med sin
mer deterministiska syn på historien står som en representant
för en ensidig rättfärdighetstanke, under det Deuterojesaja fram-
för andra uppträder såsom nådens förkunnare, tillbedjaren af
»undrets paradox i Guds vägar», men samtidigt erinras orn
hans så ofta återkommande sammanställning »nåd och rätt»
och om det märkvärdiga försöket till en syntes dem emellan
i kap 53. Den falska sammanjämkningen åter mellan nåd
och rättfärdighet, billighetstanken, denna »nådens falska dubbel-
gångare», se vi hos rabbinerna, den vulgära fariseismen, där
ingen nåd finnes för stora syndare, där man tror sig kunna
lefva på fädernas förtjänster, på sakliga ting, såsom förbunds-
tecken, kodex, tempel, men där detta, såsom förf. träffande
framhåller, ej tjänar till motiv, utan till kvietiv eller rent af
opiat. Skildringen af fariseismen — och dess väsen i alla
tider — utgör enligt min tanke ett af de förträffligaste par-
tierna i hela boken.
På ungefär följande sätt uppfattar nu förf. Pauli ställning
till Jesu död såsom ett försoningens villkor — jag lämnar
därhän, om han verkligen lyckats att tillfredställande tolka
de paulinska tankarna därom, men jag tvifllar på, att de här
komma alldeles till sin rätt, särskildt sådana de framträda i
Romarebrefvet (jfr t. ex. Julichers nya utläggning af detta
bref). Försoningen är, menar förf., för honom »icke i första,
hand en åt Guds rättfärdighet betalad tribut utan en utkorel-
sehandling, ett Guds eget alla regler genombrytande nådes-
under» (s. 43), och Jesu gärning kan ej vara slut med hans.
utgifvande i döden, så att tillägnelsen häraf sedermera skulle
vara en akt af rättfärdighet, den är alltjämt ett nytt nådes-
under. Tänkvärda ord riktas här mot den gamle Philippi och
hans såsom ortodoxa ansedda eftersägare, hvilka med sin åsikt
om att vi på grund af Kristi förtjänst nu kunna fordra fräls-
ning af den gudomliga rättfärdigheten utan tvifvel förvanskat
hela saken. Nej, det kan ej tänkas något sakligt praestandum,
hvilket såsom en Kristi förtjänst på juridiskt sätt skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
