Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 F.
tillräknas andra. Men Paulus har på samma gång orubbadt
kvar sinnet för den gudomliga rättfärdigheten i djupaste mening,
den nya gudsgärningen gör icke alla föregående anstalter om
intet. Paulus har känt detta inom sig själf, känt spänningen,
krisen, lösningen, känt, att nåden ej kan omintetgöra, utan
måste befästa lagen. Han måste sträfva efter en djupare
syntes, då det står för honom som ett orubbligt postulat, att
»Guds nådegärning ej kan vara köpt på rättfärdighetens be-
kostnad» (s. 50), ett postulat mer för samvetet än för tanken,
och så inställer sig då öfvertygelsen om offret, om den rättfär-
diges död för att bringa syndare lifvet. Det ställföreträdande
lidandet står såsom ett faktum, till hvilket Deuterojesaja visat
vägen, det vill icke vara någon teori i en utförd försonings-
lära. Torf. varnar för att af enskilda bibelställen uppgöra en
sådan teori (jfr hvad Ekman i sin uppsats anför om skriftens
bildspråk) och ser det ofta åberopade stället Gal. 3:13 blott
snudda vid tanken på Kristi död såsom en verklig straffdöd
eller såsom en af Guds rättfärdighet utkräfd ekvivalent satis-
faktion.
För min del kan jag icke ens på detta ställe höra tanken
på ett strafflidande i vanlig mening uttalad, utan gifver obe-
tingadt företräde åt de af v. Hofmann, Titius o. a. förebragta
tolkningar. Här är emellertid en punkt, där förf:s framställ-
ning förefaller mer oklar och ofullständig än eljes. I detta
sammanhang hade det varit synnerligen önskligt, om en aldrig
så kortfattad, men dock klar utredning af begreppen skuld och
straff meddelats, äfvensom en förklaring gifvits af det äfven
hos Paulus förekommande uttrycket »Guds vrede», som i för-
soningens dogmhistoria spelat en så skickelsediger roll. I
fråga om dessa för det förevarande ämnet så viktiga begrepp
har ärkebiskop Ekman i sin ofvannämnda uppsats gifvit värde-
fulla anvisningar, och man skulle önskat, att sådana äfven
ställts i samband med förfis rika tankar i ämnet. Man saknar
ock i en så pass omständlig utveckling af försoningsläran, som
här föreligger, och där det bibliska elementet ingalunda kom-
mit till korta, någon antydan om skillnaden och förhållandet
emellan de båda verben tXaaxso&ai och ttaTaXXdassiv. Genom
ett upptagande af sådana utredningar skulle utan tvifvel en
säkrare grund kunnat läggas för åtskilliga betraktelser och
mycket vunnit större klarhet. Som det nu förekommer, är
förf:s ställning till den viktiga frågan om Kristi lidande såsom
ett strafflidande ej alldeles tydlig. I noten sid. 90 förekommer
ett visst reserveradt erkännande häraf, men s. 53 uppvisas
denna åskådnings sammanhang med den efterexiliska juden-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
