Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BOK OM FÖRSONINGEN 361
domens mekaniskt atomistiska vedergällningslära och dess om-
formning af Gudsbilden i despotisk riktning. Och för öfrigt
accepterar ju förf. utan tvekan den nyare tolkningen af den
gammaltestamentliga offerkulten såsom icke uttryckande det
ställföreträdande strafflidandets idé.
Sedan förf. sålunda på goda historiska grunder ägnat en
utförlig del af sitt arbete åt paulinismen i försoningsläran,
därvid han äfven till sist anmärker, att Pauli läroåskådning
ej kan betraktas såsom alldeles färdig, utan innefattar försök
att från hans erfarenhet, hans bildningssfär och hela ifvern af
hans andliga energi tolka försoningsproblemet, fattar han i
sikte den viktiga frågan: är denna lära äfven för oss annat
än en skapelse af rabbinsk spetsfundighet eller hellensk spe-
kulation, är den en nödvändig, från evangeliets väsen inifrån
framvuxen tanke (s. 62 ff.)? Här får förf. tillfälle att göra
högst förträffliga uttalanden om arten af skriftauktoriteten
liksom om nödvändigheten af det arbete, som sträfvar att vinna
själfständig klarhet öfver hvad vi äga i vår Kristus; ett blott
accepterande af främmande tankar, vore de än apostoliska,
blir lätt endast ett ofruktbart kapital (s. 63). Liknande er-
inringar gifvas också längre fram i förfts arbete, då han på-
minner om att Paulus tolkade Jesu gärning på sitt sätt, Jo-
hannes på sitt, Hebreerbrefvet på sitt, och så hafva också vi
att tränga så djupt som möjligt in i dess hemlighetsfulla inne-
börd, hvarvid de första vittnenas tankar ej helt enkelt få re-
produceras, men väl erbjuda oss en oskattbar vägledning (jfr
s. 91 ff.).
Om Guds gärning i Kristus talar ju ej blott Paulus, utan
ock evangelierna, Herren själf. Hans syfte var ju ej närmast
att meddela läror, utan just att utföra en gärning: evangelium
är »ett häroldsbud, en proklamation om Gudsriket själft.» På
de ställen, där Jesus talar om sin uppgift, är det i allmänhet
fråga om den makt, som han fått af Fadern och äger i gemen-
skap med honom, eller hans befogenhet att handla med och
för människor å Guds vägnar. Därför kunde han ock meddela
syndaförlåtelse eller den handling, hvarigenom Gud trots vår
synd träder i kärleksgemenskap med oss, redan under sitt lif
på jorden, och att denna förlåtelse måste vara verklig och
fullkomlig, äfven om Jesu död ej föregått den, anser förf. med
rätta odisputabelt. Ty om, såsom förut i undersökningen är
häfdadt, Jesu död främst får betydelse af att hans lif såsom
förlåtaren därigenom för alltid bevarades, finnes intet skäl att
i hvarje fall — äfven under Jesu jordelif — knyta förlåtelsen
oupplösligt vid hans död. Så utjämnas ock enligt förf:s mening
Bibelforskaren 1908. Haft. 5. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
