Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 F. FÅHREUS
många motsägelser, som man trott resa sig mellan Jesu hand-
lingssätt och liknelser å ena sidan och det ofta missförstådda
paulinska försöket till en teori å den andra.
Såsom en central punkt betraktar förf. med skäl Jesu
ställning till tanken på Guds vedergällande rättfärdighet. Här-
vid lägger han särskildt märke till, att Jesus oftast rör sig
liksom i vedergällningslärans skema, huru dennas form t. o.
m. skönjes i femte bönen af Fader vår, och att i sammanhang
därmed ingen starkare än han betonat det godas och det ondas
diametralt motsatta karaktär och oförenlighet samt den san-
ningen, att lön och straff ej utskiftas liksom af en m natur-
process, utan af historiens lefvande Gud (s. 73 ff.). Öfverst
står dock hos Jesus den oförtjänta nådens tanke (Luk. 15,
hvars sista härliga liknelse något strängt och ensidigt kallas
»billighetslärans älsklingstext») väl utan något slags halfverande
sammanjämkning med rättfärdighetstanken, men i viss mån,
liksom hos Deuterojesaja (»nåd och rätt») och Paulus (»rätt-
färdiggörelse af nåd»), iklädd dennas dräkt. Det är, såsom
förf. i en intressant framställning under särskildt hänvisande
till liknelsen om fikonträdet fullföljer, en tredubbel visshet,
som för Jesu ställning till hela det ifrågavarande problemet
blef afgörande: först vissheten om att Herrens dag, somredan
Arnös skildrat såsom »mörker och icke ljus», stod det obotfärdiga
släktet nära, vidare öfvertygelsen om ett för honom själf sär-
eget förhållande till Gud, hvarigenom han var kallad till Guds-
rikets upprättare i kraft och därmed domare öfver Guds ut-
korade men affälliga folk, samt slutligen — såsom det afslutande
momentet härtill — känslan af den nya stora fadersgärningen
mot de enskilda, som han skulle förkunna och utföra, i det
han skulle och ville blifva herden, som gjorde ett sista för-
sök att samla de förströddda fåren (se sid. 76 ff.). Här hän-
visas till bönhörelsen vid dopet, som försäkrade om Guds
välbehag äfven till den gärning, som Jesus åt sig utbedit, till
frestelserna och kampen mot den falska Messiasbilden samt i
all synnerhet till samma sällsamma »nådens och rättfärdig-
hetens dialektik» i hela detta människolif, som profeterna
förut lärt sig känna i Guds handlande i Israels historia. Och
här kommer det för frågan särskildt viktiga: just denna syntes
af nåd och rättfärdighet i Jesu person och allt hans hand-
lande var det, som väckte motsägelserna och slutligen förde
honom på korset; hade Jesus knappat af på rättfärdighetens
kraf och dom, hade hatet mot honom ej blifvit sådant det
blef; och hade han ej till det yttersta velat fullfölja sitt
nåde verk, Guds eget nåde verk, hade han ej behöft gå i döden;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
