Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BOK OM FÖESONINGEN 363
för den s. a. s. absolut rättfärdige och lika absolut kärleks-
fulle blef dödslidandet en nödvändighet.
Särskildt om sin döds betydelse talar ju Jesus icke ofta,
men när han talar därom, tyder han den som en välsignelse
för många. Här synes förf. också med fog rikta sig mot ett
åskådningssätt, som icke är ovanligt, jag menar det, som i
Jesu död förnämligast ser en viss en gång för alla utförd
gärning, som blifver till gåfva för ett samfund, en kyrka, där
sakliga, institutionen tillhörande s. k. nådemedel fördunkla
Kristi eget verkande och lif hos individerna. Så är ej blott
fallet med en gammal ortodox läroriktning, utan äfven det
19:e århundradets store dogmatiker, Schleiermacher och Ritschl,
hafva, så vidt jag kan se, icke hållit sig fria från ansatser till
en åskådning af detta slag. Såsom Jesu döds nådegärning
angifver förf. i öfverensstämmelse med sin totaluppfattning
följdriktigt, att Gud ej därigenom närmast tillräknar hans rätt-
färdighet åt andra, utan att han gifver honom, som offrat sig
i döden, rätt att bära Guds förlåtelse till dem. Här blir det
ställföreträdande lidandet ej omöjligt i och för sig, men väl
såsom strafflidande, hvilket ock på denna punkt bestämdt
framhålles (s. 87). »Hans kärlek var stark nog för att gå i
döden för dessa orättfärdiga och bedja än en gång för dem,
men att köpa sig lindring genom någon eftergift för orätt-
färdigheten förmår den ej. Så segrar i Jesu död ej blott Guds
alla rättfärdighetens regler genombrytande kärlek utan ock
den rättfärdighet, som orubbligt håller sin motsats mot orätt-
färdigheten vid makt.» (s. 88).
Och att Jesu seger kommer oss alla till godo, anser förf.
ej vara så svårt att förstå, om man fasthåller, att det var
Guds kärlek, som här segrade öfver världens synd, men af-
görandet var lagdt i en människas hand. Dock kunde enligt
min tanke talet om tillräknandet, som sedan följer, varit
klarare. Här ligger sedan gammalt ett crux för hvarje tolk af för-
soningens hemlighet, och oaktadt det myckna storslagna, som
vi här läsa, lämna vi denna afdelning med en känsla af att
ännu hvilar åtskilligt dunkel häröfver. Förf. erkänner, att talet om
tillräknandet lätt blir missvisande, och icke alldeles har han
klargjort för oss, huru just detta, naturligtvis rätt fattadt,
»håller vakt om den rena nådens tanke.» Äfvenså synes det
mig som om sammanhanget mellan Jesu eget vittnesbörd och
Pauli lära, hvarpå dock i nu ifrågavarande afdelning ligger en
sådan vikt, bort tydligare markeras än som sker i det korta
uttalandet å sid. 91. Här har Peine i sitt af förf. åberopade
arbete gifvit värdefulla vinkar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
