Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 F. FÅHRAEUS
I bokens senare afdelningar intager den viktiga nutids-
frågan om trosgrunden en dominerande plats. Här märkes
tydligen en stark påverkan af W. Herrmann, som väl jämte
Ihmels, men med långt större själfständighet, är af nutida
teologer den, som grundligast behandlat detta ämne. Hvad
är grunden till vår tro på försoningen? Mot den ända sedan
Lessings framträdande ofta hörda invändningen, att tron ej kan
grundas på ett historiskt faktum, framhäfves med rätta, att
denna invändning förutsätter en hellensk, icke en kristen
världsbild; tron på historiens lefvande Gud måste äga sin
grund i det historiskt faktiska. I den »historiske Kristus»
finna vi verkligen fäste gent emot tviflen. Den bilden har
icke, som så mycket annat, förlorat sin makt att betvinga en
människa, lika litet som den kan inpassas i den verklighet,
som hon för öfrigt känner och erfar. Här ser förf. — och i
den fortfarande respekten för Kristi person i vårt, i personlig-
hetens tidehvarf — en varsel om att de stora striderna om
lifsåskådningar skola utmynna i kampen mellan kristendom
och materialism. Liksom på det politiska området den gamla
s. a. s. vulgära liberalismen icke längre visar sig lifskraftig,
utan blott den ädlare konservatismen och radikalismen en
gång stå kvar på valplatsen, menar förf., att en idealism utan
kristendom är nära dödsdömd. Och detta innehåller väl en
sanning, men får man icke då fatta kristendom i vidsträcktare
mening, än hvad den åtminstone af kyrkosamfunden vanligen
tages, och måste icke dess portar stå mer öppna för andliga
inflytelser, än hvad ofta varit fallet?
Hos Kristus är det nu det obetingade godas verklighet,
som möter oss, ja det är den gode själf, som upprättar oss.
I vår tid har man ofta såsom det företrädesvis trosväckande
framhållit ordet om den himmelske fadern, bergspredikans
Gud, fadersevangeliet, men här gör förf. den riktiga anmärk-
ningen, att just denna »enkla» lärosanning i själfva verket är
svårast att tro på i lifvets pröfningar och vid dess gåtor.
Såsom exempel hänvisas till den bankrutt, som 18:e århundra-
det försynstro gjorde vid den stora Jordbäfningen i Lissabon
1755 (jfr. Lutgerts skrift om detta ämne; bekanta äro den unge
Goethes reflexioner häröfver), Men sant påpekas också, att
»där svårigheterna hopa sig, där hopar sig ock längtan» (s. 101),
och därför gripa så många om detta ord om Fadern såsom
hart när ett nytt evangelium, frigjordt från den gamla omkläd-
naden, och det blir utan tvifvel för många liksom en första
stöt till andlig väckelse. Det för vår tid enda tillräckliga för
uppbyggandet af en andlig värld måste dock vara synen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
