Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 HJALMAR HOLMQUIST
monier afspeglade en gudomlig sanning, en gudomlig kraft. I
hufvudgudstjänsten med nattvarden återgafs på ett dramatiskt
sätt hela Jesu lif och död till de fromt deltagandes frälsning
från döden (se nedan); på samma vis trädde det gudomliga i
de öfriga mysterierna (sakramenten) människan till mötes; ge-
nom dem kunde hon så att säga i förväg förenas med Gud,
odödliggöras. Det ligger i sakens natur, att kristendomen på
detta vis snart för folkmassorna skulle väsentligen bli identisk
med deltagandet i alla kyrkliga kulthandlingar, liksom att det
lärda teologiska arbetet mest skulle syssla med ordnandet af
inånga och långa riter och ett ständigt stegradt utspekulerande
af de gudomliga moment, som dolde sig i dessa. Äfven munk-
lifvet uppfattades som ett dylikt gudomligt mysterium, som för-
medlade odödligheten.1 Den historiske Kristus hade snart full-
komligt trädt i bakgrunden; man kunde vara god ortodox utan
att veta mera om Jesus, än att han grundat kyrkan och gifvit
henne mysterierna. — Redan från 7:e årh. var denna uppfatt-
ning af kristendomen färdig inom den bysantinska världen, och
den har sedan gått öfver till alla de folk, som härifrån fingo
sin kyrkliga utbildning. Enklast och mest träffande kan så-
lunda den grekisk-katolska kristenhetens olikhet mot Västerns
kyrkor uttryckas så, att den väsentligen är kult- och my-
steriefromhet. (Hj. Holmquist, »Gamla kyrkans historia»,
1907, och där angifven litteratur, samt den atheniensiske teo-
logen A. S. MxaXavöc: Elvou v) op<ö-ö8o$oc éXXTjvtXYj åwdvjaia »iövov
%otv(övrla Xarpstac; [är den grekiska kyrkan blott kultgemen-
skap?] 1904.)
Olikheten i dogmatisk uppfattning mellan Österns och
Västerns kyrkor förde redan 484 till den första kyrkoschismen
mellan Konstantinopel och Eom, vid kejsar Zenos bekanta för-
sök att medla mellan Chalcedon-beslutet och monofysitismen
genom »Henotikon»-ediktet. Schismen var visserligen snart
1 Det är detta starka betonande af gudomliggörandet efter döden, som
öfverflyttadt på den ryska folkkaraktärens mark där skapat den djupa läng-
tan efter döden, hvilken nyss kommit en rysk författare (Rosanow, Die Kirche
1906) att beteckna ryska kyrkan som "de döendes kyrka"; här ligger ock en
medverkande faktor till de ryska revolutionärernas villighet att gå i döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
