Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L1TTERATURANMÅLAN 405
här på nytt klart och stringent sammanställda. Slutstenen i
beviset lägges därigenom, att förloppet vid och motivet till in-
trängandet i apostolikumöfversättningarna af ordet »samfund»
på »gemenskaps» bekostnad utan svårighet låter sig historiskt
klarläggas. Det är ingen mindre än Luther själf, som med
sedvanlig djärfhet, här understödd af sin tidsålders ännu rela-
tivt bekymmerslösa ställning till de historiskt-kritiska frågorna,
satt dit det. En af hans hufvudteser i kampen mot den ro-
merska hierarkiens falska kyrkobegrepp och dess därpå stödda
maktanspråk var ju den: kyrkan är intet annat än de troendes
samfund, d. ä. (att här lägga in tanken på den »osynliga kyr-
kan» i dess motsats till den »synliga» ligger för Luther alldeles
fjärran: mellan »en helig kristlig kyrka» och »de heligas sam-
fund» står för honom likhetstecken) församlingen af alla krist-
trogna. Denna tanke behöfde han, den menade han sig åter-
finna i apostolikums »communio sanctorum» — och att i sådana
ting springa kring och fråga filologerna till råds var ej hans
sak. Så har vårt »samfund» ej blott en stor auktoritet utan
ock en god kyrkohistorisk gärning bakom sig — men att på
den grunden argumentera för dess bibehållande skall väl, hop-
pas vi, ingen försöka.
Däremot torde man med skäl kunna fordra, att man, in-
nan en ändring, som, när det gäller ett aktstycke som aposto-
likum, dock alltid förblir en ömtålig sak, företages, bör äga
en någorlunda säker visshet ej blott därom, att det gamla är
oriktigt, utan ock att det nya, som sättes i stället, är det rik-
tiga. Och när förf. kommer till denna punkt i sin bevisföring,
blifva svårigheterna större. Äfven om man är ense om, att
återgifva ’»communio» med »gemenskap» återstå nämligen två alter-
nativ, allteftersom vsanctorwn» fattas maskulint eller neutralt:
»de heligas gemenskap» eller »gemenskapen i det heliga.» Den
senare öfversättningen är ingalunda blott en abstrakt möjlig-
het; den förfäktas af ingen mindre än Th. Zahn, den kanske
förnämste auktoriteten på detta område, och har nyligen af en
annan af våra främsta symbolhistoriker, F. Loofs (Symbolik, I
1902 sid. 45 f.) betecknats såsom den sannolikaste. Den har
ock ganska goda sakliga skäl för sig. Håller man nämligen
å ena sidan fast, att detta led i apostolikum utan tvifvel är ett
af de sist tillkomna, och betänker man å andra sidan, hvilken
allt dominerande plats sakramenten mer och mer kommo att
för det kyrkliga medvetandet intaga, kan det ej förefalla oan-
tagligt, att kyrkan i ett särskildt moment i sin bekännelse ve-
lat erinra om delaktigheten i allt det »heliga», dessa åt män-
niskorna förmedla, all den ojämförliga rikedom, öfver hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
