Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖESTA MOSEBOK 2*. 18 —21 23
är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan somJ
honom höfves.» 19Då <danade Jahve (Gud) af jord alla
markens djur och alla himmelens fåglar och> förde dem fram
till mannen för att se, huru denne skulle kalla dem; ty
såsom mannen kallade dem (hvar lefvande varelse), så skulle
de heta. 20Och mannen gaf namn åt alla boskapsdjur, åt
<alla> fåglar under himmelen och åt markens djur. Men för
<en människa> fann han icke någon hjälp, sådan som honom
höfdes. 21Då lät Jahve (Gud) en tung sömn falla på mannen,
och medan han sof, tog han ut ett af hans refben och fyllde
lös, hon skall arbeta äfven före fallet. V. 16 f. Men hon skall ej
uppgå i kulturarbetet. Hon har anlag för en religiös sedlig
utveckling, och för att denna må bli verklig, bli en frihetsgärning, sätter
Jahve en skranka för henne. Man har förmodat, att det i v. 17
ursprungligen hetat: »af det träd som står midt i lustgården» (i st. för
»af kunskapens träd på godt och ondt»), ty just så återger kvinnan
Guds bud i 3: 3. Äter mannen af detta träd, så medför detta döden;
meningen är icke att han då dör andligen, utan att han skall dö
och blifva till jord igen, d. v. s. detsamma som utdrifven från
lustgården, där lifvets träd, som innebär möjlighet till odödlighet,
också växer. I sig själf är människan icke odödlig se 3:19. Men
ätandet af trädet gör, att hon måste dö, hvilket hon kan slippa,
om hon lyder Guds bud. — Y, 18—25. Människan, mannen, är
ännu någonting ofullständigt, på grund däraf kan han ej heller
utveckla hela sitt väsen. Därför danar nu Jahve, på samma sätt som
han skapat mannen, djuren af jord och för dem fram till honom
för att se, om han däribland kan finna en passande hjälp. V. 19. Gud
skapar alltså först djuren. Man observere, att enligt J mannen är skapad
före djuren i motsats till kap. 1. För att undvika missförstånd af
meningen bör man öfversatta texten i denna vers såsom ofvan skett, ej
med en temporal bisats och hufvudsats. 1 slutet af v. är nefesch
ehajjä ett senare tillägg, som icke passar i sammanhanget. Namnet
var ett uttryck för sakens natur, och när en person gaf någon eller
någonting ett namn, hade han angifvit hvad han tänkte därom. Så
gör ock mannen nu med djuren, han ger uttryck åt de olika
intryck, som de med sina många arter gjort på honom. V. 20. Med
de gamla öfversättningarna bör insättas »alla» framför fåglarna.
Det hebr. ’ädäm uppträder i denna källa vanligen med artikel
(hä’ädäm): mannen, se 2:21; 3:22, 24; 4:1. Här står ordet utan artikel.
Men det bör icke därför behandlas som ett nonien proprium,
som fallet är hos P, utan antingen bör öfversättas, såsom ofvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
