Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA MOSEBOK 3*. 1 — 5 25
då Gud hafva sagt: ’I skolen icke äta af något träd i lust-J
gården’?» 2Kvinnan svarade ormen: »Vi få ata af frukten på
de andra träden i lustgården, 3 men om frukten på det träd,
som står midt i lustgården, har Gud sagt: ’I skolen icke äta
däraf, ej heller komma därvid; på det att I icke mån dö.7»
4Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö; 5utan
Gud vet, att när I äten däraf, skola edra ögon öppnas, så att
ställd som verktyg för någon ond personlig makt, som är fientlig mot
Gud. G. T. känner icke något sådant mot Gud fientligt väsen förrän
efter den babyloniska fångenskapen. Ormen är ett djur, visserligen det
listigaste bland alla djur på marken, jfr Matt. 10:6, och han visar
sig snart vara mer än ett vanligt djur: han kan icke blott tala utan
är ock i besittning af en skarp intelligens och en utvecklad förmåga
att förföra. Därför är han i alla fall också här representanten för
det ondas frestande makt; och för så vidt detta onda här är tänkt
icke som uppkommande i människan själf, utan som mötande henne
utifrån, har den senare judendomen träffat det rätta, då den likställde
honom med den onde, djäfvulen, se Vish. 2: 24, jfr Uppenb. 12: 9; 20: 2.
I ormens samtal med kvinnan förekommer icke gudsnamnet Jahve
utan endast Elohim. V. 1. Ormen vänder sig till kvinnan, väl ej
blott därför att hon är den svagaste, utan ock därför att hon
uppvaknar till medvetenhet tidigare än mannen. Kvinnan anar icke
ormens illfundighet. Han vet att Gud förbjudit dem att äta af ett
enda träd. Men han ställer sig okunnig och låtsar som om förbudet
gällde alla träden. Genom denna öfverdrift har han redan utsått
misstänksamhet mot Gud, V. 2. Kvinnan rättar raskt ormen:
förbudet gäller blott ett af träden och, för att visa huru noga hon
känner förbudets innehåll, tillägger hon, att det innefattar också själfva
vidrörandet af trädet. V. 3 ff. Frestaren går nu med stor skicklighet
vidare; han uppmanar ej direkt att bryta mot Guds bud, men han
utsår frestelsen genom att djärft bestrida sanningen af hans ord och
påstå, att det ej tillkommit för att rädda från döden utan för att
förhindra från en högre insikt. »I blifven såsom Gud» eller »såsom
gudar», hebr. tillåter bådadera. Gränsen mellan människa och
gudomligt väsen är ej så stor som mellan människa och Jahve. Frestarens
förespegling måste af kvinnan uppfattas som gällande en högre
kunskap om det nyttiga, gagneliga, som ställde dem lika Gud. Detta
var osanning, ty följden blef en annan; men frestarens tal innehöll
dock en sanning: genom fallet uppnåddes ett vetande om godt och
ondt, som människorna icke hade förut (v. 7, 22); men det var ett
sådant vetande om skillnaden mellan godt och ondt, som den
brottslige vunnit genom förlusten af sin oskuld. Ormen försvinner nu till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
