Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA MOSEBOK 3: 17 —19 29
din hustrus ord och åt af trädet, om hvilket jag bjudit digj
och sagt: ’du skall icke äta däraf,
därför vare marken förbannad för din skull.
Med vedermöda skall du nära dig af henne i alla dina
lifsdagar;
18 törne och tistel skall hon bära åt dig, och du skall äta
markens örter.
191 ditt anletes svett skall du äta ditt bröd,
till dess du vänder åter till jorden, ty af henne är du tagen.
Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.»
Berättelsen tänker på kvinnans ställning på dess tid, då hon i allt
måste vara sin man undergifven och hade att frukta hans skilsmessa.
I kvinnans vedermöda ligger dock äfven ett löfte: genom den
förmedlas ett nytt lif, hvarigenom släktets bestånd och fortsatta kamp
mot det onda tryggas. V. 17—19. I v. 17 bör såsom v. 21 läsas
»mannen», ’ädäm med art. jfr 2: 20 f. Mannens straff har naturligtvis också
sina kännbara följder för kvinnan. Arbetet, som från början varit
hans uppgift (se 2:15), blir hädanefter förenadt med möda och
ansträngning, därigenom att nu också jorden träffas af förbannelse.
I st. för trädfrukterna i lustgården skall den bära ogräs och äfven på
annat sätt lägga hinder i vägen för hans arbete, och det är till
jorden utanför lustgården, där människorna lefde af trädfrukt (2:16),
som mannen med sin hustru nu hänvisas, för att med svett och
möda uppodla den och därfrån hämta sin näring. Detta skall bli
deras lott, till dess de åter varda jord. Ty om än bestämda till ett
evigt lif, icke på grund af sitt väsen (»ty stoft är du») utan på grund
af tillträdet till lifvets träd, måste de nu underkasta sig
nödvändigheten att dö. Möjligheten till en ostörd och varaktig förbindelse
med Gud är nu förspilld. — V. 20 Mannen ger sin hustru namnet
Eva, hebr. chavvä, som af texten förklaras med: moder till allt
lefvande, nämligen bland människor. Ordet synes vara gammalt, ty det
är härledt från en stam, som ej längre finnes i hebr., men väl i
fe-niciskan. Hela versen gör dock i sammanhanget ett egendomligt
intryck. Mannen har ju ännu icke någon erfarenhet af kvinnan som
moder, och den glada ton, hvari namngifningen tydligen sker,
passar ej väl tillsammans med den omedelbart föregående berättelsen.
V. 21, som återkallar i minnet människornas första försök att skyla
sig i v. 7, visar Guds omvårdnad om sina fallna barn. — V. 22—24:
Människorna utdrifvas från paradiset, enligt dessa verser närmast för
att de ej må blifva odödliga. Människan har blifvit »såsom en af
oss», d. ä. som ett gudomligt väsen; texten undviker att säga »lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
