Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA MOSEBOK 2—3 33
gemensamma föreställningarna omdanats så att de, kunna tjäna
till bärare af äkta israelitiska tankar.
Berättelsens religiösa grundtankar. I det anförda ligger,
att den bibliska berättelsen i kap. 2 f., lika litet som den i
kap. 1, kan eller får betraktas som historia i verklig mening.
Det vore därför ock ett groft missförstånd, att begagna denna
berättelse för att t. ex. gentemot den nyare geologien eller
biologien (och gent emot kap. 1) fastslå, att människan icke
framträdt som den siste i de lefvande varelsernas rad, utan
som den förste, att hon ej börjat sin tillvaro med kamp och
strid med de omgifvande elementen och så småningom höjt
sig från ett primitivt stadium till hvad hon nu är, eller att
kvinnans liksom ormens fysik undergått en väsentlig förändring
på grund af synden o. s. v. Berättelsens andliga betydelse
ligger i förklaringen af vissa frågor, som ha betydelse för
Israels lifsåskådning. Och förklaringen är religiös, ty den hänför
det hela till Guds eget åtgörande. 1. Antropologi. Den
första frågan gäller människans väsen. Hvad är det som
skiljer henne från djuren och hur har hon fått sin
egendomliga daning? Kap. 1 svarade därpå: hon är skapad af Gud
till hans bild. Kap. 2 säger: Gud har personligen inblåst i
henne en fläkt af sitt eget lif. Hvad detta närmare betyder,
har berättelsen mera antydt än tydligt angifvit i beskrifningen
på mannens fåfänga försök att bland djuren finna en honom
jämbördig varelse, 2: 19. f. Då människan såsom djuren (v. 7,
19) är af jord, är det ingen dom utan endast en naturlag, att
hon åter varder till jord (3:19); domen ligger däri, att hon
på grund af sin synd förvisas från lustgården med lifvets träd
(3: 22 ff.). Den gudomliga lifsande, som utgör den högre sidan af
människans väsen, har enligt gammal israelitisk uppfattning
icke utgjort ett själfständigt, för sig bestående individuellt
jag, som ej kan utplånas med kroppens förgängelse. När
människan dör, går denna lifsfläkt eller ande (ruach) tillbaka
till Gud, men icke för att hos honom föra en egen tillvaro
utan — om en modern förklaring skall gifvas — för att liksom
uppgå i hans allmänna lif. Därför skildras döden sålunda:
»Stoftet vänder åter till jord, hvarifrån det har kommit, och
anden vänder åter till Gud, som har gifvit den» (Pred. 12: 7).
Och Predikaren vet därför icke med visshet, om det efter
döden är någon skillnad mellan djuren och människan. Djuren
ha också lifsande. »Men hvem kan veta — frågar han — att
människornas ande stiger uppåt, men att fänadens ande far ned
under jorden?» (3:18—21). Därför är det förenadt med ångest
Bibelforskaren 1909. Haft 1. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
