Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 E. STAVE
en viktig del af hans lidande bakom honom, när han skrifver
psalmen. Hvaruti detta närmare bestått, få vi icke veta. Han
låter oss endast förstå hvad det en gång varit för honom, hvad
det betydt för hans andliga lif. Han hade erfarit något, som
kom honom att förbittras öfver Guds outgrundliga sätt att
regera världen och utskifta lifvets lotter åt människorna. Så
fattade han ett stort beslut: att tiga och »tygla sin tunga, så
länge den ogudaktige är för mina ögon» (v. 1, 2). Han kände
en svår smärta öfver att icke Guds rättfärdighet uppenbarade
sig i lifvet, såsom den borde enligt hans löften i lagen och hos
profeterna, men han unnade icke den ogudaktige, som hånade
och begabbade hans tro, att höra honom, den fromme, i
förebråelser och klagan mot Gud, gifva honom, den ogudaktige,
rätt i hans otro. Så ville han tiga ihjäl sin smärta. Men det
lyckades icke, han teg sannolikt, så länge den ogudaktige var
i hans närhet; men sedan flammade den undertryckta klagan
upp som en eld, hvilken han ej kunde släcka; då »talade jag
med min tunga» (v. 4). Hvad han då talade har han icke låtit
oss få veta, ty det som följer i ps. från och med v. 5 är icke
af den beskaffenhet, att det icke kunde ha talats till Gud i
den ogudaktiges närvaro. Troligen var det tal, som han icke
kunde tillbakahålla, af den art, att det icke skaffade hans hjärta
någon ro. Hvad han nu har att säga (v. 5. ff.) är däremot ett
uttryck för den tro, som skaffat honom befrielse från det första
lidandets smärta, och i hvilken han nu söker sin tröst, ehuru
han ännu måste fälla tårar, och denna tro kan i korthet
angifvas så: »lifvet är så kort och lidandet så hårdt, att man, för
att ej förtvifla och gå under, måste förtrösta på Gud.»
»Vi stå här inför en af trons mest elementära men därför
allra starkaste kraftyttringar. Denne psalmist har icke sökt
sin tröst och lisa i hoppet om ett kommande messiasrike,
sådant som profeterna och apokalyptikerna skildrade, ty han har
ej ens en antydan därom; icke heller i en fortsatt ogrumlad
samvaro med Gud bortom döden och grafven. Han inskränker
sig beträffande framtiden till att bedja om en vederkvickelse,
så att hans ansikte måtte stråla upp, innan han går hädan (v.
14). Han beder alltså blott om att bevaras från en ond bråd
död. Och beträffande tillvaron efter döden är han nöjd med
att ej veta mera därom, än Gamla testamentets fromma i all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
