Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖKSTA MOSEBOK 9: 1 — 5 109
9 ^ch Gud välsignade Noa och hans söner och sade tiliP
dem: »Varen fruktsamma och föröken eder och Uppfyllen
jorden. 2Och komme fruktan och förskräckelse för eder öfver
alla djur på jorden och alla fåglar under himmeleu; allt som
krälar på marken och alla fiskar i hafvet vare ock gifna i
-eder hand. 3Allt som rör sig och har lif skolen I hafva till
föda; såsom jag gifvit eder gröna örter, så gifver jag eder
allt detta. 4Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod,
skolen I dock icke äta. 5 <Men edert eget blod> skall jag
utkräfva. Jag skall utkräfva det af hvilket djur det vara må.
Jag skall ock af den ena människan utkräfva den andras själ.
3: 25. V. 22 uttalar med synbar högtidlighet och rytmisk klang den
gamla naturordningens återställande. Denna fasthet i naturens värld
har sedan tjänat de fromma som en profetia om Guds trofasthet
mot sitt folk, jfr Jer. 31: 35 f.; 33: 20, 25 i; Ps. 74:16. Man observere
olikheten med vår tids sätt att tala och tänka om naturlagarna.
9: 1—17: Guds välsignelse öfver Noa och hans förbund med
honom, enligt P. V. 1—7: Gud välsignar Noa och upprättar därvid
den gamla ordningen i naturen, men ändrar samtidigt människans
ställning till den ofria skapelsen i en punkt. V. 1. »Varen
fruktsamma» etc. jfr 1: 28. V. 2. f. I begynnelsen lefde människan
förtroligt och fredligt tillsammans med djuren, se föreg, till 1: 29. Nu
skola djuren känna rädsla för människan. Ty nu får hon äfven rätt
att döda djuren. Enligt J, som talar om offer från Kains och Abels
tid och låter Noa utan vidare frambära offer efter floden, har en
sådan befallning här varit öfverflödig. V. 4 fogar till denna rättighet
den inskränkningen, att människorna ej få rätt att äta kött, som ej
förut befriats från sitt blod; »det är sitt blod» är måhända ett senare
tillägg för att förklara det föreg. »själ». P lägger så mycket större
vikt härvid, som den senare anvisar blodet som försoningsmedel, se
3 Mos. 17:11, 14, jfr 5 Mos. 12: 23, f., 1 Sam. 14: 32, 34. Själen är här
lifsprincipen (nefesch), som tankes ha sitt säte i blodet. Lifvet såsom
tillstånd, t. ex. »alla sina lifsdagar», heter på hebr. chajjim. V. 5.
Människan får rätt att utgjuta djurens blod, ehuru ej begagna det
till föda. Men hon har ej rätt att utgjuta sina medmänniskors blod,
det är det enda blod som Gud vill utkräfva hämnd för. Grundt:s
lenafeschotekem är blott en omskrifning för pronomen med le,
uttryckande detsamma som vårt: edert eget. V. 6 visar hur Gud vill
utkräfva människans blod: mördaren skall själf få plikta med lifvet för
sitt dåd, och Gud uppdrar åt andra (människor) att vaka öfver det
mänskliga lifvets helgd. V. b ser ut som en reflexion af förf., ej
hörande till Guds tal, jfr subjektet och »Guds bild». Människan
lefver ej blott såsom djuren utan har ett högre lif i sig, jfr 1:27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
