Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
E. STAVE
i Guds omedelbara närhet, föreställningen om underbara träd,
om ormen som ett högre väsen etc. Men den förlänar åt det
hela en alldeles ny gestalt. Människorna befinna sig icke
i ett Mlkomlighetstillstånd med utbildad sedlig karaktär, de stå
där som oskyldiga barn med alla de obegränsade möjligheternas
värld framför sig. Så ställas de vid skiljevägen, där godt eller
ondt uppenbaras genom det gudomliga budets majestät. Och
i skildringen af den första synden, dess psykologiska
utveckling och dess inre följder, samvetets dom och känslan af
blygsel, känner hvarje uppriktig människa ännu så tydligt igen sig
själf, att berättelsen icke behöfver någon annan apologi än ett
uppriktigt hjärta. Berättelsens oförgängliga värde framträder
kanske icke minst däruti, att den icke förlorar sig i några
tomma spekulationer öfver det ondas problem eller den ondes
ursprung. Man har ju i oförstånd rent af menat, att den blott
är en djurfabel, därför att den icke talar om frestaren eller
den onde utan endast om ormen, som var listigare än andra
djur. Och detj är sant; ormen framställes här icke som den onde,
men han är dock ett verktyg for det ondas frestande makt.
I vanlig orientalisk mytologi skulle han sannolikt ha framställts
som en ond demon, som ett öfvermänskligt väsen vid sidan af
Gud. I det äldsta Israel har man varit angelägen att leda
uppmärksamheten bort från sådana spekulationer och i st.
energiskt rikta den på den inre sedliga process, om hvars verklighet
hvarje uppriktigt sinne ännu kan öfvertyga sig.1
Efter syndafallet intresserar sig urhistorien endast för en enda
större katastrof, därför att denna på en gång visade syndens
förhärjande makt och Guds nitälskande rättfärdighet; jag menar
syndafloden. Också härvid har den icke tagit materialet af sig själf utan
funnit det som någonting gifvet, som ett med andra folk,
särskildt babylonierna, gemensamt stoff. Men återigen har den
förvandlat det, påtryckt det en stämpel, som kunde ge uttryck
åt Israels tro. Noa har sin tydliga motbild i den babyloniska
flodsagans hjälte TJtnapischtim. Båda utgöra den 10:de i ord-
1 Jfr Korberle: Bleibende Bedeutung der biblischen Urgeshiehte
1907 s. 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
