Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTÅ MOSEBOK 27: 2 9—3 5 LO3
29 Folk tjäne dig, och folkslag falle ned för dig.
Var en herre öfver dina bröder, och din moders söner falle
ned för dig.
Förbannad vare den dig förbannar, och välsignad vare den
dig välsignar!»
30 Men när Isak så hade välsignat Jakob och <när> Jakob
just hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau
hem från jakten. 31 Därefter tillredde också han en smaklig
rätt och bar in den till sin fader och sade till sin fader: »Må
min fader stå upp och äta af sin sons villebråd, på det att din
själ må välsigna mig.» 32 Hans fader Isafe frågade honom:
»Hvem är du?» Han syarade: »Jag är Esau, din förstfödde
son.» 33Då blef Isak öfvermåttan häpen och sade: »Hvem
var då den jägaren, som bar in till mig sitt villebråd, så att
jag, förrän du kom, åt <utan att ana något> och välsignade
honom? Välsignad skall han ock förblifva.» 34När Esau hörde
sin faders ord, brast han ut i högljudd och bitter klagan och
sade till sin fader: »Välsigna ock mig, min fader.» 35Men
som representant för ett folk; därför talas det om hans »bröder»,
ehuru han ju har blott en broder. »Herre» öfver broderfolket blef
Israel först på Davids tid, 2 Sam. 8:20. Till 29 b jfr 12:2: Jakob
blir liksom Abraham en klippa till upprättelse eller fall för folken. —
V. 30—40: Isak och Esau. Esau kommer för sent, Isak har icke mer
än en välsignelse att gifva. Och när den en gång är uttalad, så har
den en själfständig kraft, som ej kan göras overksam, jfr v. 37 och
4 Mos. 22:6. Välsignelsen kan därför icke tagas från Jakob och
Esau kan icke få någon ny. Däraf Isaks stora förskräckelse v. 33 och
Esaus högljudda gråt v. 34. I v. 30 märkes i grundt, tydligt
sammanfogningen af 2 källor: »Och (men) det begaf sig, när Isak hade
slutat välsignelsen, och (men) det begaf sig, när Jakob nyss hade gått
ut.» I v. 33 torde för det opassande mikköl böra läsas ’äJcöl,
infini-tivus såsom förstärkning till verbum finitum:" jag åt ätande, utan att
ana svek. I v. 33 b: »Välsignad skall han ock förblifva»
framträder Israels medvetande att på förhand vara predisponeradt till att taga
öfverhanden och i Esaus högljudda gråt (v. 34) målas det
underkuf-väde Edoms nationalkänsla. Esaus bön (v. 34) om en välsignelse för
sig blir egentligen utan svar. Förmodligen hade den här använda
källan också något att säga till förklaring af sveket. V. 35 svarar eg. på
frågan hvarför Isak ej kan gifva Esau sin välsignelse som den förstfödde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
