Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIDRAG TILL LÖSNINGEN AF JOHANNESEVANGELIETS PROBLEM 119
vidare bröllopet i Kana och botandet af konungsmannens son.
Denna berättelseföljd tillhör en i skriftlig form föreliggande
skildring af Jesu lif. Endast därigenom kan det i det
nuvarande sammanhanget meningslösa jjlstoc zabza förklaras. Därmed
har nu Spitta funnit den tråd; med hvars tillhjälp han menar
sig kunna reda ut Johannesevangeliets trassliga härfva.
Återstoden af hans bok är ägnad åt undersökningen af de enskilda
perikoperna i Johannesevangeliet för att konstatera nya rester
af den upptäckta källskriften samt subjektiva tillskott af
författarens hand. Hufvudmassan af det som därefter blir kvar
betecknar förf. såsom Johannesevangeliets grundskrift.
Innan vi följa Spitta vidare i denna hans undersökning,
må vi dock anteckna ännu ett par slutsatser, som förf. drar
ur kap. 21. För den man, som författat detsamma, står det
fast, att författaren af det föregående är »den lärjunge, hvilken
Jesus älskade». Denne kan enligt Spitta ej vara någon annan
än sebedaiden Johannes. Vidare: bihanget förutsätter, att
denne Johannes redan är död (v. 20—23). Bihangets författare
och eo ipso evangeliet i dess nuvarande form höra den
efter-apostoliska tiden till, andra århundradet efter Kr.
Nu till detaljundersökningen. Typisk för Spittas metod
är hans analys af den på invecklade exegetiska och
religionshistoriska problem så utomordentligt rika första hälften af
kap. 1. Man har sedan länge haft uppmärksamheten fäst på
den egendomliga inkoncinniteten i berättelsen om deputationen
till Johannes Döparen från Jerusalem v. 19 ff. (v. 19 jämförd
med v. 24). Spitta löser svårigheten genom antagandet, att
vi här ha att göra med en dubbelberättelse. Enligt den ena
bestod deputationen af präster och leviter; enligt den andra
af fariséer. I denna andra med v. 24 börjande berättelse ha
orden» midt ibland eder står en som I icke kännen» sin naturliga
förutsättning i orden »Ordet–––––––-tog sin boning ibland
oss» v. 14, hvaraf följer, att styckena 14—15 och 24—26 höra
samman till en berättelseföljd. I perikopen 28—36 urskiljer
Spitta (bl. a. på grund af förhållandet mellan v. 29 och 36)
likaledes två paralleller, 28—32 och 33—36. I det första
stycket stöter v. 30 (»denne är det, om hvilken jag sade: ’Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
