Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIDRAG TILL LÖSNINGEN AF JOHANNESEVANGELIETS PROBLEM 121
är en variant till frågan v. 4: »Hum kan en människa födas,
när hon är gammal?» Styckena 4—8 och 9—11 äro
parallella. V. 12—13 höra till det förstnämnda stycket på grund
af gemensamt beroende af 4 Esra 4: 1—11, där samma motiv
återkomma som vi här möta: vindens oberäkneliga vägar,
förhållandet mellan de jordiska och himmelska tingen etc. V. 1—3,
9—11 höra till grundskriften. Det öfriga hör till den yngre
recensionen eller består af förf attarens egna teologiska reflexioner.
I kap. 6, som i sin nuvarande gestalt vill vara en i sig
sluten berättelse, påträffa vi, enligt Spitta, olika med
hvarandra oförenliga situationer. Folkets fråga v. 30: »Hvad gör
du för ett tecken, att vi må se det och tro på dig?» är i hög
grad öfverraskande efter den nyss skildrade undergärningen.
V. 14—15 höra vi om människor, som entusiastiskt hylla Jesus;
v. 41 är det »judarna», som knorra på grund af Jesu höga
anspråk för sin person. »Verken icke för den mat, som
förgås», v. 27, förutsätter den situationen, att folket, som lägrat
sig i öknen, börjat vidtaga anstalter för att skaffa sig föda.
Detta är oförenligt med det föregående. Svårigheterna löser
Spitta genom att antaga; att tvenne berättelser här äro
sammanflätade med hvarandra. Den ena: Jesus befinner sig i
Judeen. Folkskarorna följa honom, hänförda öfver de under, som
Jesus gjort. Jesus slår sig med sina lärjungar ned på ett
berg. Skarorna lägra sig omkring dem och börja vidtaga
anstalter för att skaffa sig föda. Då börjar Jesus att tala till
dem: »Verken icke för den mat, som förgås» etc. Så följer
talet om det himmelska brödet, hvilket ger judarna anledning
till att knorra (6: 2—3, 27, 30—51a i hufvudsak). Den andra:
Jesus befinner sig i Galileen. Påsken är förestående. Jesus
tar själf initiativet till folkets bespisande och mättar de fem
tusen. Därpå följer scenen i Kapernaums synagoga, där Jesus,
med tydlig hänsyftning på nattvarden, håller sitt tal om
ätandet af hans kött och drickandet af hans blod (6: 4—25, 51b—
59). Den förra berättelsen hör till grundskriften. Den senare
till den andra källskriften, hvilken samarbetats med denna.
Jag har refererat Spittas behandling af dessa perikoper
för att exemplifiera hans metodiska tillvägagångssätt. Kapitel
Bibelforskaren 1910. Haft 2. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
