Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOEL 413
på grund af det anförda sökas i bokens innehåll. Och detta visar
sig vid en närmare granskning vara tydligt besläktadt med G. T:s
senaste profetiska litteratur. För det första faller det genast i
ögonen, att denne profet i motsats till alla de före exilen lefvande
och äfven i motsats till den ännu under exilen verkande Hesekiel,
icke har ett enda bestraffande ord att säga om folkets benägenhet
för afguderi eller en oren kult till Jahves ära eller om dess
sociala synder, förtryckandet af de fattiga, deras försummande af
änkorna och de faderlösa o. s. v. Man ställe bredvid Joels tystnad
i dessa afseenden en Arnos’ eller Hoseas många strafftal till folket
just för dessa synder, och man skall lätt finna, att skillnaden är
påfallande stor. Denna skillnad torde ej tillfullo kunna förklaras med
mindre, än att Joel lefvat på en tid, då folket brutit med sin
föregående syndiga utveckling och sin orena kult och äfven i fråga om
yttre rättfärdighet underkastat sig lagens fordringar, alltså tiden
«efter Esras och Nehemias verksamhet. Joel uppfordrar visserligen
likasom en Arnos och Hosea folket att göra bot för att afvända
Jahves dag, men under det att dessa tala om omvändelsen som en
uteslutande inre personlig akt (»Söken mig, så fån I lefva. Men
söken icke Betel, kommen icke till Gilgal och dragen icke bort till
Beer-Seba», Am. 5:4 f.), uppmanar Joel folket att hålla en allmän
ftotdag i Jerusalem, där prästerna skola frambära folkets bön om
förbarmande i templet (2:12—17). Joel har, på samma gång han
icke kände något behof af att bestraffa en oren kult, icke heller
yetat af något annat offerställe än Jerusalem. Och medan alla de
före exilen verkande profeterna tala om offren såsom någonting
likgiltigt eller rent af skadligt, äfven om de förrättas i Jerusalem
(Am. 5: 25, Hos. 6: 6, Jes. 1: 10 ff., Jer. 7: 8 ff.), finner Joel ett
ämne till sorg och ängslan däri, att »spisoffer och drickoffer äro
försvunna ifrån Jahves hus» (1: 9), och uppmanar icke ironiskt
utan på fullaste allvar prästerna, »Guds tjänare», att sörja däröfver.
En sådan vikt har ingen af de äldre profeterna tillmätt det
regelbundna frambärandet af offer, men i den efterexilska tiden har
tempeltjänsten fått en så stor betydelse för de fromma, att ett
afbrott däri betraktats som en olycka af mycket svår beskaffenhet
(jfr Neh. 10: 33, Mal. 1: 6 ff, Dan. 8: 11 m. fl.). I kap. 3:1 f.
förutsätter profeten vidare, att judarna äro förskingrade bland hednafolken,
Bibelforskaren 1910. Haft 5. 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
