Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 JOH. LINDBLOM
med Guds världsplan. Vi kunna ock säga: frälsningen är Guds
kärleksafsikt med världen. Ty mänsklighetens delaktiggörelse
af den gudomliga uppenbarelsesanningen om Guds kärlek, det
är frälsningens innebörd. Världsfrälsningen skedde alltså, i och
med det att sanningen kom till världen. Såsom
världsfrälsningen består i världens mottagande af sanningen, består den
enskildes frälsning i den mänskliga själens anammande af samma
sanning. Sanningens flod har utbredt sig öfyer världen; för
den enskilde gäller det nu att dricka af dess flöden (6). Den
enskildes ägande af den gudomliga sanningen kallas tro eller
med mera intellektualisfciskt färgade vändningar kännande,
vetande, förstående: »Bevaren min tro, I som genom den
beva-rens; fatten min kunskap, I som i sanning kännen mig» (8).
Själffrälsning är här lika litet som i Kathakaupanischaden,
bhakti och Nya testamentet möjlig: »Hvem kan själf
uppfostra sin själ till lif, så att hans själ blifver frälsad?» (26).
Kunskapen om Guds kärlek, det är det första, det objektiva;
det gäller för själen att anamma densamma och att därigenom
låta sig frälsas: »Låten frälsa eder, ty jag förkunnar Guds
godhet bland eder, och genom mig skolen 1 frälsas och varda
saliga», säger sanningens jungfru (33).
Sanningens tillägnelse börjar intellektuellt såsom en
invigning i den sanna kunskapens hemlighet. Den slutar
personligt-mystiskt. Vetandet om att vara älskad af Gud föder hos
den älskade genkärlek. Den ömsesidiga kärleken mellan Gud
och själen förverkligar dem emellan ett mystiskt
gemenskapsförhållande, den skapar en gemenskap, som i innerlighet går
utöfver alla mänskliga personlighetsförhållanden och för hvars
uttryckande den fromme diktaren stundom måste gripa till ord,
hvilka syfta längre, än psykologien når: »Jag älskar den
älskade, och min själ älskar honom — — —; jag skall ej vara
någon främling, ty det finns ingen missunnsamhet när Herren,
den högste och barmhärtige. Jag är blandad med honom,
emedan den älskande har funnit den älskade» (3). »Han har
själf gjort sig rikligen känd för mig i sin enfald, ty hans
godhet har gjort hans storhet liten. Han har blifvit såsom
jag, på det jag skulle mottaga honom; han blef befunnen min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
