Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEOLOGISKA CENTRALPROBLEM 397
uppkom i 3:e och 4:e århundradena, ej innehåller någonting
annat än angifvande^ af de centrala fakta, hvilka motsvara
mänsklighetens religiösa behof. Han vill säga, att
mänskligheten aldrig kommer till religiös och etisk tillfredsställelse, förrän
dessa fakta erkännas. Det sanna religiösa
förtroendeförhållandet behöfver dem enligt Ihmels för att kunna äga bestånd. Det
gamla dogmat är ingenting annat, säger han, än frälsningstrons
korrelat. Kristendomens väsen består i Guds uppenbarelse i
Kristus till mänsklighetens försoning; men detta innebär, att
Gud var i Kristus, att Jesus Kristus icke blott hörde till
mänskligheten utan också till Gud. Den kristna tron gör anspråk
på att i Kristus och genom hans verk upplefva en beröring
med Gud (»hier eine Berührung Gottes erleben»). Kristus
måste därför uppfattas »teocentriskt» såsom den, hvilken från
evighet hört till Gud. Detta är enligt Ihmels kärnan i
kyrkans gamla dogma, och den kärnan är, menar han, oförytterlig.
Nu kan, vill Ihmels dock säga, denna dogmats grundåskådning
i enskildheter tolkas mer eller mindre sant eller osant; och han
är visst icke främmande för en grundlig kritik på åtskilliga af
de dogmatiska satser, hvilka ännu i våra läroböcker gälla som
ortodoxa. Så t. ex. både i fråga om Kristi person och hans
verk. »Das Intresse des Glaubens», säger han (s. 101), »hängt gar
nicht an einem blossen nebeneinander des Göttlichen und
Menschlichen in Jesus Kristus, sondern an dem anderen, dass
gerade in dem menschlichen Leben Jesu göttliches Leben uns
begegnet». I kristologien behöfver dogmatiken enligt Ihmels ej
betona något annat än det, som är omedelbart visst för tron. Ihmels
vill visserligen behålla känning t. ex. med de dogmatiska
ke-nosistankarna, men han erkänner, att ingen dogmatiker hittills
gifvit någon tillfredsställande formulering af dem. Hvad Kristi
verk beträffar, så framhåller han så starkt som trots någon, att
den etiska synpunkten bör vara den afgörande. Han kritiserar
den uppfattningen, enligt hvilken Anselms försoningslära skulle
vara den enda riktiga och påpekar i likhet med ßitschl, att
redan den omständigheten, att försoningstanken i den
reformatoriska förkunnelsen helt och hållet inordnas i trosvissheten om
rättfärdiggörelse inför Gud, omöjliggör en så reflekterad lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
