Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEOLOGISKA CENTRALPBOBLEM 411
samvetet icke lugnas, förrän en motsvarande erfarenhet af
gudomligt upprättande kärlek ägt rum.
Det är mycket lätt att bygga upp en teologi på
synd-och skuldbegreppet, om man får skjuta in i detsamma de
teoretiska moment, som man sedan i dogmatiken vill betjäna
sig af. Däremot är det en mycket svår och maktpåliggande
uppgift att skapa en teologi, där så allvarliga saker som synd
och nåd, uppenbarelse af Gud samt frälsning och försoning bli
behandlade i öfverensstämmelse med sann »erfarenhet» i lifvets
djupaste frågor.
I sina undersökningar om den religiösa vissheten går
Ih-mels i många stycken verkligen på djupet med frågorna. Och
då är det ett nöje att låta sig ledas af honom. Men när han
för det positiva uppbyggandet af sin teologi lägger grunden på
erfarenheten af »das erschrockene Gewissen», när han därifrån
gör sina slutledningar angående Gud och hans uppenbarelse,
Kristus och försoningen, då kan man icke annat än förundra
sig öfver den eljest så skarpsinnige mannen. Man frågar sig
ovillkorligen: hvarför fullföljer han icke den
religionspsykologiska analysen äfven här? Är det möjligt, att han just på
detta område finner den obehöflig ? Den nyare teologiska
litteraturen har ju dock gjort ansatser till att vidare belysa äfven
detta ämne. Hvarför fortsätter han icke på den linjen?
Svaret kan gärna icke bli något annat än detta, att den kyrkliga
teologen här gjort halt af praktiska skäl. Jag vill icke säga, att det
föreligger något medvetet fördöljande af att grundvalen ej
tillräckligt undersökts. Men säkerligen har det konservativa lynnet här
tagit ut sin tribut på bekostnad af vetenskapliga kraf.
»Das erschrockene Gewissen», »terrores conscientiæ», det är
ett vördnadsvärdt, imponerande allvarligt ord. Skulle en teolog
icke inför det nedlägga sin kritiska analyseringskonst? Skulle
han våga att historiskt och psykologiskt här göra några frågor
och söka förvetna svar? Och hvad skulle det kyrkliga
medvetandet säga, om han det gjorde? Uttrycker icke det ordet just
reformatorns allra egnas te erfarenhet, och har ej reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
