Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 GUSTAF AULÉN
Gud, vill Herrmann säga, vara beroende af vår sedliga insikt
och sedliga spänning, så skulle Gud försvinna för oss i samma
mån som denna spänning mattades. Det gifves ingen
möjlighet att »hålla honom kvar», om han är beroende af oss.
Blott om vår visshet är betingad däraf, att vi i vårt lif mött
en makt, som på ett oafvisligt sätt betygat sig såsom den goda
viljans på oss riktade kärleksmakt, såsom Guds oss mötande,
oss betvingande uppenbarelse, inom oss skapande en
hängifvenhet i vördnad och förtroende, blott så är detta möjligt.1
Det är här Herrmann hänvisar oss till Jesus såsom trons
yttersta grund; vår visshet om Gud kan visserligen tändas
genom andra erfarenheter än genom mötet med Jesus, men
sin fastaste grund har den däri, att det inom vårt eget lifs
historia är oss gifvet att möta Jesus såsom en öfver allt tvifvel
höjd verklighet.2 Ali tonvikt ligger därvid på just detta, att
vi möta honom själf såsom ett oomtvistligt faktum direkt
och omedelbart ingripande i den verklighet, där vi äro stadda,
i vår historia — ett faktum, som vi visserligen kunna gå förbi,
undvika att stanna inför och besinna oss öfver; men det pris vi
i så fall få betala för förbiseendet af vårt lifs märkligaste
faktum är just vår gudstros fasta, orubbliga visshet. Icke till
historien såsom det förgångna kan människan hänvisas; den
verklighet, hvarom här är fråga, som skall kunna uppenbara
Gud, måste vara en verklighet, som vi själfva direkt upplefva.
»En människa, som står utan utväg i en just förhandenvarande
nöd, skall aldrig genom något, som sjunkit i det förgångna,
hur stort det än varit, kunna öfvertygas om, att det finnes en
Gud, som vill rädda henne. Dylik historia vederkvicker den
fromme, men äger icke makt att för en i världen förlorad
människa uppenbara Gud ». Om den upplefda historien är
det fråga; »uppenbarelsens källa» utgöres af människans egen
historia.3
En uppgift af oerhörd vikt måste det under sådana för-
1 Jfr t. ex. Religion och historia, sid. 90.
2 Herrmann, Den kristnes gudsumgänge (öfvers, af Der Verkehr
des Christen mit Gott 5 u. 6 AufL), sid. 44.
8 Herrmann, Religion och historia, sid. 81.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
