Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 GUSTAF AULÉN
vilja. Blott den människa, som samlar sina krafter till att
handla, uppfattar historien.1 Det beror m. a. o. äfven på
oss själfva, på hvad sätt vi förmå att uppfatta en sådan
historisk verklighet som Jesus Kristus, i hvad mån vi här få
se icke blott ett stycke »natur », utan en historia, som i samma
grad vi uppfatta den såsom historia tillhör vårt eget
personliga lif. I själfva verket äro de här framburna tankarna
af stort värde just med hänsyn till det af den historiska
forskningen satta problemet, försåvidt som de nämligen tjäna till
att inskärpa betydelsen af, att forskningens möjligheter
bestämmas af forskningsföremålets art, i det att
forskningsföremålets egen art kräfver vissa bestämda betingelser hos
forskaren. Likaväl som det fordras musikaliska betingelser för
att fatta och intränga i en Bachs eller en Beethovens
tonskapelser, likaväl fordrar ock Jesu bild en personlig
reson-nans. Saknas betingelserna, förnimmes i förra fallet blott
ett virrvarr af tonmassor; den människa, för hvilken — vill
Herrmann säga — lifvets själfständighet är ett tomt ord,
kan väl se de yttre dragen af Jesu lif, men förnimmer intet
af hans väsens inre härlighet och rikedom, intet af
guds-uppenbararen. Det är tydligt, att denna valberättigade
tanke skall vara ägnad att i hög grad s. a. s. uppmjuka de af
den historiska kritiken satta svårigheterna. Men lika tydligt
är, att den icke helt kan rödja dessa svårigheter ur vägen.
Herrmann säger oss visserligen, att »den af oss förnumna
historien är en reflex af det egna lifvet i vårt inre. » Ja, vore
denna historia verkligen intet annat, då kunde den
historiska forskningen te sig såsom en skäligen likgiltig, vår
religiösa tro ej angående sak. Men på det sättet vill
Herrmann själf ej tolka sin sats. Han finner sig omedelbart
föranlåten att modifiera den därhän, att det »väl vore
öfverdrift att kalla den historia vi äro i stånd att se för blott utslag
af vår egen aktivitet»; det vill, tillämpadt på frågan om
förhållandet till Jesus, säga: vi kunna icke betrakta bilden af
hans inre lif såsom en projektion af vårt eget sedligt-religiösa
ideal. Härmed är det nu emellertid uppenbart, att huru
1 Herrmann, Religion och Historia, sid. 50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
