Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 GUSTAF AULÉN
vidare afvisa hela hans argumentation. Då skulle han i
själfva verket ha gjort sig till förkämpe för ett
metodistiskt-lagiskt betraktelsesätt, hvilket förde med sig minst lika
starkt förtryck som den af Herrmann ifrigt bekämpade
idén om en faststående läroauktoritet någonsin kunde göra.
Ja vi måste då säga, att föreställningen om en på lagiskt sätt
utstakad väg, hvilken alla måste anstränga sig att gå på
samma vis, äfven innebure en lika stor fara som den tanken,
att människorna skulle anstränga sig för att komma fram till
bejakandet af vissa på förhand gifna trostankar. Nu vore
det emellertid orätt att vilja tolka Herrmann på detta sätt.
Han vill öfverhufvud icke, att dogmatiken skall vara religiös
psykologi. Den uppgift han i sin etik ställer sig före är icke
att åstadkomma ett stycke religiös psykologi, som skulle
vara lika för alla, det är fastmera att visa, huru vägen från
det sedligas allmänna begrepp till det kristligt-sedliga måste
och kan finnas.1 Det är ställdt utom allt tvifvel: Herrmann
har icke velat gifva en genetisk beskrifning af den
utvecklingsprocess, som en människa måste genomlöpa för att kunna
bli en kristen. Men skenet att vilja något sådant har han
alls icke undgått, icke i sin etik och väl ännu mindre,
när han i sammanhang med frågan om dogmatikens uppgift
talar om den allmängiltiga vägen till religion. Nog ser det ut,
som om det etiska problemet måste genomlefvas från den
sedliga insiktens uppvaknande i förtroendeförhållandet till
den out jämnbara dualismen, till människans förtviflan inför
sin egen vanmakt och sin egen skuld innan tanken på det
religiösa införes och verkligheten af en Guds uppenbarelse
och hans skapande nåd kan få göra sig gällande främst i
mötet med Jesu inre lif. Nog består skenet af att det måste
tillgå just på detta samma sätt i hvarje särskildt fall.
Att det så ser ut är väl förklarligt af Herrmanns sätt att
införa föreställningen om den till religion ledande vägens
»allmängiltighet». Vi se, hvilken roll denna föreställning
spelar för honom med hänsyn till dogmatikens apologetiska
1 Jfr Troeltschs studie till Herrmanns etik: Grundprobleme
der Ethik i Z. f. Th. u. K. 1902, sid. 66 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
