Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPENBARELSE OCH HISTORIA I DEN NUTIDA TEOLOGIEN 459
uppgift,1 och vi förstå det värde det från denna synpunkt kan
äga. Och dock mena vi, att införandet af detta begrepp icke
är ägnadt att klargöra den fråga om trons grund, hvilken
Herrmann med rätta betraktar såsom en central uppgift för
dogmatiken att utreda. M. a. o. frågan om trons grund kan
icke jämnställas med frågan om vägen till religionen. Trons
grund låter sig icke klarläggas genom någon beskrifning af
en allmängiltig väg till religionen. Med hänsyn till den förra
kan och måste dogmatiken verkligen sträfva efter en
normativ insikt; med hänsyn till den senare åter leder talet om
allmängiltighet vilse, försåvidt som det blott alltför gärna
framkallar den illusoriska föreställningen om en enhetlig genetisk
beskrifning.
Men huru vi än vilja fritaga Herrmann från att syfta till
en genetisk beskrifning och huru mycket vi alltså söka tolka
hans framställning ad bonam partern, kunna vi dock icke
undgå att mot honom rikta den anmärkningen, att han vid
sin utredning af trons grund alltför sent inför det religiösa
momentet, alltför sent knyter samman bandet mellan de
religiösa och de sedliga tankarna. Sin styrka har den herrmannska
teologien icke minst i det energiska betonandet af det sedligas
betydelse för och ovillkorliga sammanhang med religionen.
I allt hvad han säger oss om detta ovillkorliga sammanhang
visar hans teologi sin hälsosamma sälta. Kristendomens
historia har ju lärt oss, hvilka förödande verkningar, som
följa af att än aldrig så litet lossa på denna förbindelse. Hur
skulle ock en kristen kunna vara öfvertygad om sin gudstros
sanning utan att han vore öfvertygad om dess sedliga rätt?
Att det nämnda sammanhanget måste vara oslitligt borde
vara en själf klar sak för en evangelisk teologi, men visar sig
dessvärre alltjämt icke vara det.2 Vår invändning mot
Herrmann gäller alltså icke hans ifver att visa oss, huru det sedliga
1 Herrmann, Christlich-protestantische Dogmatik, sid. 623 f.
2 Jfr härtill t. ex. Herrmanns polemik Z. f. Th. u. K. 1912,
sid. 138 mot O. Grossmanns såväl sakligt som med hänsyn till sin
»ungliberala» polemiks art bedröfliga skrift: Das Problem der
kritischen Erklärung Schleiermachers, Kants und Luthers i Z. f. Th. u.
K. 1911, sid. 405 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
