Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN KRISTNA STATSKYRKANS UPPKOMST 25
tiskt föreställningssätt såsom en sorts storkonung upphöjas
öfver Roms alla gamla gudar och gudinnor, hvilka i den nye
solgudens praktfulla tempel på Palatinen skola blifva hans
undersåtare och slafvar. Detta liksom ock den nya kultens
sensualism och råa former, det förhastade och våldsamma
i dess genomförande samt den unge kejsarens otyglade
österländska lastbarhet och utsväfningar framkallade en storm
af förbittring och bestämde Julia Maesa och Julia Domna
att själfva låta undanröja den uppenbart religionsvansinnige
kejsaren till förmån för kusinen Alexander Severus.
Därmed föll den nya kulten samman. Icke förty var det
egendomliga skådespel, som den unge Baalsprästen på Roms
kejsartron satt i scen, ett varsel om monoteismens kommande
seger såsom officiell religion.1
Försöket skulle ock komma att upprepas. Aurelianus
(270—275) upptager det besegrade Palmyras vida
inflytelserika, synkretistiska men till följd af inverkan så af babylonisk
som judisk åskådning till solmonoteism syftande
hufvud-kult. Dess babyloniske Bel får nu såsom Sol Invictus
i Rom ett glänsande tempel, hvars präster likställas med
statens gamla pontifices, och firas hvart fjärde år med
präktiga spel såsom rikets och kejsarens skyddsherre. Det är
han och icke Mithra, såsom merendels uppgifves, hvilkens
dies natalis högtidlighålles den 25 dec. Den nye solgudens
dyrkan, som klokt omdanas efter den gamla romerska
ritualens former, blef icke af så efemär betydelse som Elagabals,
utan kom att spela en betydande roll uti statskulten.
Solguden blir en gång föremål för Julianus’ ifver och i
hedendomens sista dagar så godt som dess riksgud.2
Så mycket är af det anförda klart, att behofvet, för att
icke säga nödvändigheten af en reformerad statskult, af en
ny riksreligion är kändt både inom den upplysta
synkretis-men i allmänhet och för den kejserliga politikens män
isynnerhet. I början af 300-talet gör sig detta behof åter starkt
påmint i kampen mot kristendomen och föranleder t. o. m.
1 Reville, a. a., s. 237 ff.
2 Wissowa, a. a.2, s. 90. Cumont, Die Orient. Religionen, s. 135, 146.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
