Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN KRISTNA STATSKYRKANS UPPKOMST
41
märkbar, såsom det vill synas, äfven för utomstående. I
hvarje fall fann en kejsar Aurelianus det lämpligast att, när
han i Antiokia kallades att döma i en, tvist mellan två
tvistande kristna partier, gifva det parti rätt, som delade den
romerske biskopens åskådning.
Mäktig var den utveckling, som frikyrkan sålunda
genomgått både i inre och yttre hänseende. Hvad den inre
beträffar, hade den medfört en stark anpassning och rönt en
stark påverkan af synkretismen. »Kristendomen», yttrar
Harnack, »är sedan midten af det tredje århundradet att
betrakta såsom en i fullaste mening synkretistisk religion. »x
Så odisputabelt detta än är, gäller dock, att kristendomen,
såsom äfven Harnack framhåller, tillika är exklusiv. Den
har sin egen historiska utgångspunkt och har i sin historia
trots allt bevarat sammanhanget med denna. Därför låter
den heller icke utan vidare inordna sig såsom blott ett
naturligt led i den stora hedniska synkretismen, huru starkt den
än af denna påverkats. Klart och uppenbart synes mig för
öfrigt, att kristendomen icke af hedendomen uppfattades
såsom dess andes barn. Den anpassning och assimilation, vi
nu kunna konstatera, stod icke klar för den tidens människor.
Hvad man mest såg, det var de kristnas retsamma
exklusivitet i lif och lära, deras, som man tyckte, fanatiska
fördömande af alla andras tro och envisa motstånd mot tidens
upplysta liberala religiositet, som i sig sökte upptaga det
tilltalande i hvarje tro och kult. När allt kommer omkring,
har kristendomen icke det rätta synkretistiska sinnet, då
fråga blir om det väsentliga, utan nöjer sig med accepterandet
af allmänna religiösa motiv, tankar och yttrycksmedel och
visar en egendomlig förmåga att forma allt för sitt eget syfte.
Och äfven om synkretismens män i allmänhet voro
jämförelsevis toleranta, så kvarstår den gamla religiösa och etiska
motsatsen till de stora råa och vidskepliga idoldyrkande
massorna, som därför, om än mindre än förr, äro hatfulla
mot kristendomen och snara till våldsamma öfverfall. För
statsmakten afgörande är fortfarande kristendomens oför-
1 Die Mission2, 1, s. 262.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
