Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
E. LINUERHOLM
enlighet med den officiella statskulten och nu äfven dess
påfallande stora utbredning och organisatoriska styrka.
Den kristna kyrkan håller på att bli en stat i staten, och detta
måste synas desto farligare, som den väldiga statsbyggnaden
samtidigt visar tecken till bristningar i fogningarna.
Cypria-nus berättar, att kejsar Decius skall ha yttrat, det han i Rom
hellre ville ha en politisk medtäflare än en biskop. Så ges
det, trots frikyrkans faktiska närmande till samhälle och stat,
på många punkter orsaker nog till en fortgående spänning
mellan hedendom och kristendom, mellan stat och kyrka.
Men utan tvifvel är det frikyrkans starka organisation och
sociala inflytande, som nu frammanar systematiska
förföljelser från statens sida och gör dem till frikyrkans blodigaste
och svåraste.
För usurpatorn Maximinus Thrax (235—38) var väl
redan företrädarens kristendomsvänliga hållning anledning
nog att rikta ett angrepp mot de kristna, som ju kunde
misstänkas hysa sympatier för den gamla dynastien. Den
nya förföljelsen, som med riktig insikt om prästerskapets
betydelse i den kristna kyrkoorganisationen, riktades
förnämligast mot klerus, medförde väl i Rom, att biskop
Pontianus och likaså hans motbiskop Hippolytus
deporterades, men upphörde snart och hade föga omfång.
En samtidigt förföljelse i Pontus och Kappadocien
härrörde från en fientlig folkstämning. Under den unge
Gordianus (238—44) hade kyrkan åter frid. Likaså under
Philippus Arabs (244—49). Dennes gemål, Severa, stod
i brefväxling med Origenes. Kejsaren själf intog en så
vänlig hållning till de kristna, att den väckte ogillande
i den hedniska världen och bland de kristna
framkallade det i verkligheten dock oriktiga ryktet, att kejsaren
i hemlighet var en kristen.1
Desto svårare blef omslaget (249—251) med Decius.
Själf utgången ur den konservativa romerska senaten
och gynnad af tusenårsfästens patriotiska stämning och
hedniska entusiasm, som i Alexandria snart framkallade
1 Neumann, a. a., s. 210 ff. Linsenmayeü, a. a., s. 121 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
