Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN KRISTNA STATSKYRKANS UPPKOMST 47
med polyteismen hindrade den att frigöra sig från de
plumpa och löjeväckande gamla vidskepelser, som
vanställde dess ritual och teologi, och medgaf den att trots sin
egen stränga etiska tradition ingå förening med den råa
och orgiastiska Kybelekulten. Hade Mithrastron segrat,
skulle den hafva konserverat ej blott den hedniska
mystikens alla förirringar, utan ock den förvända fysik, på
hvilken dess dogmatik hvilade. Kristendomen följer här en
sundare linje. Fiende till naturdyrkan, håller den sig fri
för allt etiskt komprometterande och vinner därmed i
längden en oerhörd öfverlägsenhet. Det visar sig, när allt
kommer omkring, att det var icke blott dess egna positiva
tankar, som vunno människornas hjärtan, utan också
lika mycket dess styrka i negationen, i bekämpandet af
århundradens fördomar, primitiva etik och religion. Så
segrar den, kejsar- och statsmakt till trots, medan Mithras
mysterier försvinna, när statens gunst försvinner. För
Mithraskulten, som hållit sig mest i rikets nordliga trakter,
blef förlusten af Dacien 275 ett fruktansvärdt slag och
inledningen till en omfattande förstöring af
Mithrastemplen i Donau- och alpländerna. Död var den likväl icke.
Den gynnas af Diokletianus, som 307 — jämte Galerius
och Licinius — i Carnuntum invigde ett tempel åt Mithra,
fautori imperii sui. Sammalunda blir den föremål för
Julianus’ omvårdnad. I kampen med kristendomen,
som nu tillika fått staten på sin sida, var Mithraskulten
dömd till undergång.1
Hvad här sagts om kristendomens inre
öfverlägsenhet öfver Mithrastron gäller ock i det hela med hänsyn till
synkretismen i allmänhet. Dess monoteism var icke klar
och kompromissfri. Äfven i sin högsta, solära form var
gudomen alltjämt bunden vid naturen och därmed människan
alltfort icke frigjord från dess dyrkan och det hela
bundet vid en ståndpunkt, som måste öfvervinnas. Den
hedniska synkretismen saknar vidare, i motsats till
kristendomen, koncentration och enhetlighet. Den äger icke
1 Oumont, Die Mysterien des Mithra, s. 187 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
