Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DEN KRISTNA STATSKYRKANS UPPKOMST 49
dess människokärlek och energiska, uppoffrande arbete för
andra.
Vill man sammanfatta, hvad det är, som förklarar
kristendomens framgång i den senantika världen, så kan
man säga, att det är ett dubbelt faktum: Det är å ena
sidan dess originalitet och exklusivitet, å andra sidan dess
förunderliga anpassnings- och assimilationsförmåga utan
uppgifvande af sitt eget innersta väsen, dess förbund
med det högsta och bästa i senantikens kultur, ett förbund,
som gör, att kristendomen blir den normala afslutningen
af den antika världens etiska och religiösa utveckling.
Sådan var den kristna frikyrkans maktställning, när
den 10-åriga Diokletianska förföljelsen, svårast af alla,
utbryter 303. * Då Diokletianus, trots sin religiösa konservatism,
sålunda icke mindre än 18 år tolererat de kristna, synes detta
ha skett af princip. Så mycket svårförklarligare blir då det
tvära omslaget. Näppeligen kan det dock betraktas såsom
en nödvändig följd af rikets reorganisation, enär det ju då
bort komma tidigare; ej heller af en med restaurationen
förbunden religiös nydaningssträfvan, ty en sådan kan icke
konstateras; ej heller såsom ett verk af Mihtrasdyrkarne,
ehuru Diokletianus, hvilken, som vi sett, 307 invigde ett
tempel åt Mithra, fautori imperii sui, gynnade dennes kult; ej
heller såsom ett verk af nyplatonismen, trots den nyplatonske
ståthållaren Hierokles’ nitiska medverkan; slutligen icke
heller såsom en följd af några kristna soldaters
insubordinationer, enär dessa mest hörde hemma i Västern och torde
ha väckt föga uppseende.
Hvad man i denna oklara sak synes med någon visshet
kunna säga, det är, att det, trots frikyrkans all religiösa och
kulturella anpassning efter det antika samhället, ännu
mot kristendomen förefanns en djup ovilja, som förr eller
senare måste komma till våldsamt utbrott, när
hedendomens gamla maktställning började att bli på allvar hotad i
1 Linsenmanger, a. a. s. 170 ff. v. Schubert, a. a. s. 392 ff. Achelis,
a. a. II, s. 291 ff. O. Seeck, Geschichte des Untergangs der antiken
Welt, III, s. 304 ff. Hj. Holmquist, Gamla kyrkans historia, s. 196 ff.
Bibelforskaren 1913. Häft. 1. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
