Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIONSHISTORIENS GRÄNSLINJE
63
om regn. Det är, skulle vi säga, hennes sätt att bedja. Ty
likasom hon låter sitt tal åtföljas af målande gester, låter hon
också sin lifliga önskan få ett lefvande uttryck. Denna önskan
är icke mer magisk, än det vanliga talet åtföljande gesterna äro
det. Magi blir det först, när en människa eller möjligen en klan,
en stam har en speciell förmåga att åstadkomma något, som
andra icke kunna. Gränslinjen emellan magi och religion går
således inom religionen själf, icke emellan religionen
öfverhufvudtaget och magin. Den följer religionerna åt i ungefärlig analogi
med det sätt, hvarpå vidskepelsen följer religionen i den religiösa
utvecklingen.
Likasom den allmänna makten tager sig uttryck i den
människan omgifvande naturen, får uppfattningen däraf
analog tillämpning på människan själf. Äfven där se vi, hur
kraften koncentrerar sig mot det yttre. Det är häri vi ha
att se grunden till sådana vidskepliga föreställningar, som
vi väl känna, att man omedelbart bör förstöra hår och
naglar, som man klippt af, emedan det vore farligt, om
någon illasinnad skulle få tag häri, då han därigenom skulle
kunna stjäla makten från den, på hvilken dessa en gång vuxit.
Vidare återfinna vi uppfattningen af att makten, kraften i
människan kan taga gestalten af en fågel i den bekanta
föreställningen om själen som en fågel. Det är emellertid tydligt, att,
liksom i den yttre naturen genom denna utveckling en
uppfattning af individuella företeelser började utvecklas, skulle detta
ändå mer äga rum med människan. Dessa båda samstämmiga
utvecklingskedjor inverkade växelvis på hvarandra, så att de
omtalade maktbegåfvade stenarna, träden o. d. alldeles
jämställdes med människor, en uppfattning, som utgör förklaringen till
många bruk, som måste synas egendomliga, då människan börjat
fatta sin ställning som naturens herre. Men därtill kommer, att
denna likställdhet med människan var den verkliga orsaken till
att dessa naturföremål kunde komma att i viss mening uppfattas
såsom gudar. De blefvo då gudar för ett noga begränsadt
område. Deras gudaprovins var till en början densamma som det
område, hvars maktkoncentration de utgjort. Men för
religionens utveckling har måhända en annan tankegång, som också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
