Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIONSHISTORIENS GRÄNSLINJE
t>5
tänkaridealen gåfvo en annan karakter åt inflytandet på deras
respektive religioner. Genom sådana rent politiska gudars inflytelser
ordnas nu gudarna i panteon, och polyteismen kan på detta sätt
öfvergå till en viss slags monoteism, då en viss plats, ett visst
land, ett visst folk får en härskande ställning, så att äfven dess
gud vinner en bestämd hegemoni. Emellertid är det inga gudar,
som så spårlöst försvinna från religionshistorien, som sådana
genom rent sociala analogier eller genom politiskt maktspråk
uppståndna gudar och gudakretsar.
En vida större betydelse för den religiösa utvecklingen får
den astrala karaktären af gudarna. Äfven här kunna vi finna
en gång till monoteism, då solen blir den förnämste guden. Men
det var icke det, att gudarna för de olika områdena af det
naturliga lifvet öfverfördes till astrala uppenbarelser, som blef det
betydelsefulla, utan själfva den teologi, som uppstod genom
studiet af himmelens olika företeelser. Genom denna vetenskap
fästes uppmärksamheten på de lagar, som behärska dessa. Och
denna sida, lagbundenheten, förbindes med gudarna. Betydelsen
häraf för det religiösa lifvet är skildradt af Cumont i hans
Olaus-Petriföreläsningar öfver »Den astrala religionen i forntiden».
Genom denna iakttagelse af de oföränderliga lagar, som leda
himlakropparnas gång, kom icke blott lagbundenheten, utan
evighetstanken in i religionen. Men på naturreligionens område
blir den till ett tröstlöst enahanda, en ständig kretsgång. I sin
förbindelse med den oföränderliga lagbundenheten verkade den
upplösande på naturgudarna. De krympte inför denna orubbliga
lagbundenhet tillsammans och försvunno till sist alldeles i
densamma. Eeligionen gjorde sig fri från dem och öfvergick från
en dyrkan af dem till en äfven personligheten upplösande
oändlighetsmystik.
Samma resultat, ett försvinnande af gudarna och ett
uppgående i det eviga oföränderliga bortom sinnligheten varande
outsägbara väsendet, når naturreligionen inom den indiska
religionsutvecklingen, men på en annan mera religiöst motiverad
väg. Keligionens naturbundna gudar stanna i naturens eviga
kretslopp. Den kämpande människan har ingen hjälp af dem,
då hon vill ur detta kretslopp. De förlora sin betydelse inom
Bibelforskaren 1913. Häft. 1. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
