Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS NORSTRÖMS RELIGIONSFILOSOFI 195
nes något, som man har rätt att kalla andelifvets
omedelbara uppenbarelse.
Antikens sista stora filosofer anslogo ett slutackord af
personlig och religiös innerlighet och inbjödo sin samtid till
ett högtidligt "sursam corda", liksom menade de, att
aftonbön nu skulle hållas, då den långa kulturdagens arbete var
ändadt. Det är något af ett sådant accord, som, manande
oss till inre samling, tonar oss till mötes från Norströms
skrifter. Norström är ytterligt personlig i sin filosofi.
Visserligen rör han sig oftast i de abstraktaste tankebanor;
men man förnimmer dock alltid därunder hans vilja, hans
innerlighet och känsla, ja, icke minst hans själfkänsla; och
man tvingas därför att lyssna till honom. Hans egen
själfkänsla suggererar, så att man tycker sig förnimma något
af profetens rätt att bli hörd och att tidens pulsslag
uppenbara sig genom honom.
Norström drar allra först — liksom Sokrates — i
härnad mot kulturmänniskornas ovetenhet. Såsom filosof gör
han anspråk på att undersöka deras kunskaps icke mått
utan art; han vill visa, att arten af deras vetande, trots
dess imponerande styrka i det yttre, i själfva verket är ett
"icke-vetande", så länge det icke vunnit sitt fäste i
religion och evigt lif. Med kraft framhåller han, att den
medvetandets radikala stegring i intellektuell och objektiv
riktning; som kännetecknat vårt af vetenskaperna behärskade
tänkesätt, faktiskt gjort världsbilden allt mörkare, våra
sträfvanden allt hopplösare och vår lifsförnimmelse allt
bittrare. Sådant veta vi anno 1912, säger han (s. 16 f.). Det
ligger en uppfordran till själfbesinning i innerligt personlig
riktning i sådana ord.
Mot naturvetenskapliga anspråk på att kunna meddela
hvad sanningssökaren vill finna är han obevekligt sträng.
"Det naturvetenskapliga medvetandet, säger han, visar sig
upplösa all verklig enhet hos sina föremål." Det vetande
man här erbjuder såsom ljus öfver tillvaron är, säger han
på ett annat ställe, "ett ovetande, som saknar alla resurser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
