Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
N. J. GÖRANSSON
och förnimmandets gränser sammanfalla med tillvarons eller
att jaget i dess mest omfattande bemärkelse, subjektet eller
personligheten — orden tagna i deras rena filosofiska
mening — är den enhet, till hvilken all mångfald syftar och som
alltså på inre sätt behärskar, förenar och håller allt det
samladt, hvilket för åskådningen ter sig som yttre tillvaro.
Man skulle kunna säga, att Norström flyttar
idealismens tyngdpunkt från det intellektuella till det känslo- och
viljebestämda eller att han gör den filosofiska teismen
fruk-barare, konkretare genom att helt återföra den på religiöst
ursprung. Den omständigheten att idealismen tillför
kunskapen något nytt innehåll beror, menar han, på religionen
såsom öfvervärldslig vilja och öfvervärldsligt känslolif. I
själfva verket gör han därför idealismen till "uppenbarelse",
naturligtvis dock icke i gammalprotestantisk mening utan i
en betydelse, som mer påminner om Schleiermacher och den
s. k. moderna teologien. Mot intrycks-, tanke- och
viljelifvet, säger han (s. 34), svarar natur, kultur och andelif.
Och det senare, som just är jaget själft i dess konkreta,
öfvervärldsliga totalitet, framträder såsom helig känsla och
vilja ur den kris, som uppstår; då kulturen vill göra sig
gällande som öfvernatur. "Naturen föreligger, kulturen
göres, men anden uppenbarar sig" (s. 35). Naturen
tillfredsställer vår uppfattning, vår känsla och vilja, endast för
så vidt som anden slumrar. Hans uppvaknande går genom
förnyade erfarenheter af grundlig otillfredsställdhet och
betyder i själfva verket uppenbarelse af en ny omedelbarhet.
"Vi ha från kulturplanet, säger Norström, en fortgång till
en omedelbarhet, som icke är natur, en ny omedelbarhet
alltså, som vi finna i det inre lifvet hos oss" (s. 39). Här
är alltså, vill han säga, syntesen, från hvilken klarheten
öfver det hela kan komma. "Endast genom
kommunikationen med detta nya syntetiska område, tillägger vår
författare, betyder kulturen mer än naturens omformning och
en därefter aldrig uteblifvande förstörelse och upplösning.
Endast däri kan den ha en positiv princip, en verklig
fortgång och ett bejakadt mål" (s. 40).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
