Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS NORSTRÖMS RELIGIONSFILOSOFI
217
på exakthet och generalitet beroende själfständighet utan
själf blir böjd att tillerkänna den i personlighetens
lifsintressen grundade kampen för individualitetens rätt till ett
afgörande och bestämmande inflytande på hvad som skall gälla
som sanning. Men jag vill här säga, att detta, som
Norström sålunda betonar, icke är nog för ett fullständigt
klarerande af den religionsfilosofiska hufvudfrågan om tro och
vetande. Det fattas något mycket väsentligt, och åsikten
kan därför få menliga följder, om den icke kompletteras.
Norströms arbete är ännu icke färdigt, och ingen kan
därför ännu veta, hur han själf tänkt sig fortsättningen. Men
det ser ut, som om han skulle vilja nöja sig med en
utmyn-ning i mysticism och agnosticism på den direkt teoretiska
linjen, upphjälpt visserligen på den andra, praktiska linjen
med en ur pliktmedvetandet vunnen åskådlighet, som
likväl icke når direkt fram till hvad som i sista hand af
sanningsmedvetandet fordras. Förhållandet mellan trons och
vetandets ömsesidiga teoretiska intressen och resurser äro
— synes det mig — sålunda icke fullständigt utvecklade.
Om han skulle kunna uppnå ett sådant mål, måste han
förstå tron och religionen psykologiskt rikare och allsidigare
än hvad som kommer till synes i första kapitlet af "Religion
och tanke". Religionen är icke blott frid, utan först är den
en känsla af beroende, i hvilken känsla allt sammanfattas
med ens eget jag, och sedan en känsla af upprättelse, som
utvecklar sig i tillbedjan, glädje — äfven intellektuell
glädje —, tacksägelse, frid och ny kraft. I religionen är
tron verksam såsom en jagets högsta lifsyttring, i hvilken
alla dess moment och alla dess högsta relationer deltaga.
Leder mig pliktmedvetandet till förnimmandet af ett högsta
immanent samhälle, i hvilket alla personligheters rena ideal
äro organiskt inlemmade, så ingår också detta förnimmande
i jagets högsta lifsyttring, icke endast på den praktiska
linjen utan på samtliga, hvilka i jaget själf äga sin enhet.
Norström talar flerestädes om själskrafternas samspel,
men detta samspel finnes i ingen annan lifsyttring så fullt
och på ett så djupt sätt genomfördt, som just i tron och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
