Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URHISTORIENS RELIGIÖSA OCH ETISKA GRUNDTANKAR 227
eller en art. Människan är skapad efter en enda och denne
ene är Gud själf. Och till sist göres hon, den sista i de
skapade varelsernas rad, också till den första därigenom,
att hon får till uppgift att "lägga jorden under sig" och
sålunda göra sig till skapelsens herre.
Om "himlarna förtälja om Guds ära och fästet
förkunnar hans händers verk" (Ps. 19: 1), så kan det om människan
alltså sägas någonting ännu mer: hon bär en del af hans
eget väsen uti sig, hon är hans afbild. Och just därför
kan Jesus Kristus, när han vill visa människorna, hurudan
Gud är, hänvisa dem därtill, att en jordisk fader icke ger
sitt barn stenar i stället för bröd eller en orm, när han
beder om fisk (Matt. 7: 9 f.), eller huru han med utsträckt
famn mottager en förlorad son, när denne beslutat sig för
att vända hem till fadershuset (Luk. 15). Ty — det är Nya
testamentets och i hvarje fall också den yngsta källskriftens
i urhistorien åskådning — gudsbelätet är icke förloradt utan
kvarblifver, låt vara fördunkladt genom synden och det onda.
"När Gud skapade människor, gjorde han dem Gud lika",
så upptages i kap. 5: 1 tanken från 1: 26, och den utföres
i v. 3 så: "När Adam var trettio år gammal, födde han en
son, som var honom lik, hans afbild, och gaf honom namnet
Set." Set var Adams afbild, men Adam var skapad till
Guds bild, sålunda var ock Set Guds afbild, och berättelsen
förutsätter alltså, att gudsbelätet fortlefver äfven i Adams
efterkommande. Och därför fastställes dödstraffet för den
som utgjuter människoblod, "ty Gud har gjort människan
till sin afbild" (9:6).
Hvad denna gudslikhet närmare betyder, huru vi på
vår tids språk skola uttrycka dess innebörd, bör icke vara
föremål för tvifvel. Den källskrift; som använder uttrycket,
tillhör den israelitiska litteraturens yngsta period, då Guds
andlighet och öfvervärdslighet starkare betonades än
någonsin förut, och denna källskrift utmärkes för sin sträfvan att
tänka och tala om Gud som ett öfver all ofullkomlighet
och mänsklig inskränkning upphöjdt väsen. När nu en sådan
källa, en urkund som talar och tänker om Gud på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
